Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 3

arbete, att han i denna ,sak tänker olika mot -I hvad här ofvanföre blifvit framstäldt. Han säger på ett ställe (i inledningen till Öfversigten Iadet är icke genom teckningar ur hyardagsli flvet, genom skildringar af dess egna sysselsättIningar, omsorger och nöjen, man lyckas fängsla vår allmoges tycke, i synnerhet om dessa skill k dringar hålla sig uteslutande inom det allvarsamma. Den (allmogen) älskar tvertom föreI trädesvis det underbara, äfventyrliga, humoristiska; och den som vill söka förädla folklitfteraturen, måste rätta sig efter deita tycke, men tillse att det äfventyrliga icke blir smaklöst eller det lustiga urartar till råhet. Det är troligen just på grund af denna åsigt ; hr B. utgifvit sina ;Svenska Folkböcker; och anser dem komma att göra större lycka eller Jvinna mera insteg hos allmogen, än om han meddelat folket sanna teckningar af möjliga händelser, rena skildringar ur lifvet och naturen. Huru detta kommer att slå sig ut, Iskall väl framtiden visa. Förhållandet är, att Jallmogen, alldeles som ungdomen, i afseende på konst-tycke befinner sig i en öfvergångsperiod: den älskar visst icke mer det legendmessiga till den grad eller ens på det sätt, som hr B. synes förutsätta; utan är tvertom stadd i en riktning att företrädesvis vilja söka det förnuftsenliga äfven inom inbillningens verld och på konstens område. Men då vårt folk endast står i början af denna riktning, är det tillika klart,att det hittills icke med så afgörande smak kan ansluta sig härtill ännu, som framdeles. Häröfver bör ingen förundra sig. Men anmärkningsvärdt är, att hr B. talar om att förädla folk-litteraturen, och då likväl icke gifver folket annat, än hvad som till innehåll och form icke utgör någonting bättre än allmogens förutvarande litteratur i denna väg, d. v.s. en läsning, visserligen uppfylld af känsla, men af en vidskeplig och skråckfull känsla, som ratar det slags omdöme öfver tingen, det stadium af förnuftighet, hvartill menskligheten hittills hunnit. Sådant synes oss, oförgripligen taladt och med fullt erkännande af förf:s goda mening i öfrigt, dock icke vara att arbeta för förädlande af folkets litteratur, men väl att gifva sin gärd åt dess qvarhållande på samma lägre ståndpunkt son förut, hvilket — i förhållande till tidehvarfvet — vill säga detsamma som ett försämrande. Om en författare icke vill eller icke vågar utgifva en verkligt höjande läsning för allmogen, af fruktan att stöta den rest af tycke för det monstruösa, som utan tvifvel ännu ligger qvar hos vårt folk; så är det en sak för sig. Men motivet är icke då begäret att förbättra (med risque äfven af en något dröjande framgång på deuna väg), utan endast rädslan att icke blifva väl emottagen. 2) Svenska Folksagor och Afventyr, efter muntlig öfverlemning, samlade och utgifna af G. O. Hylten-Cavallius och G. Stephens, 1 Del:s 2 häfte; Sthm 1849, på A. Bohlins förlag. Vi anse oss böra anmäla detta arbete i sammanhang med det föregående, al hr Bäckström, då dess innehåll och ande är af samma slag, äfvensom syftemålet med dess utgifvande uvan tvifvel också måste vara enahanda dermed. Det förtjenstfulla är likväl här i det afseendet större, att de i denna samling upptagna stycken, såsom upptecknade efter muntligt meddelande, kunna sägas härigenom vara räddade från den undergång, som förr eller sednare hotar alla blott traditionellt bevarade berättel ser; då deremot de sagor c., som finnas i den Bäckströmska samlingen, både förut varit tryckta och återfinnas på många ställen, hvarföre den nya redaktionen af dem har sitt egentliga värde i omständigheten att utgöra en kollektion, på ett ställe, af hvad eljest måste sammansökas från flere spridda håll. Formen för det Cavallius-Stephenska arbetet har i öfrigt mycken likhet med det ofvanföre anmälda Bäckströmska. Man erhåller vid hvarje pjes först bibliografiskt-kritiska notiser, så sjelfva stycket, derpå anmärkningar, och ofta varianter af berättelsen, från olika orter. Detta andra häfte utgör en så omedelbar fortsättning af det för några år sedan utkomna första, att till och med pagineringen derifrån fortlöper. Berättelsernas serie börjas med den förtrollade Fästmön, hvaraf meddelas tvenne något olika uppteckningar, den ena Råttanv, från södra Småland, den andra Konungadottren i Tornet, från Gottland. Varulfvenn, som sedan kommer, är ensam i sitt slag; men af Jungfrun som såg på sin käraste vid ljus, finnas tre varianter: Ulfprinsenn, från Södermanland, Prins Hatt under jorden, från södra Småland, och Den halta Hundenx, från samma provins. Prinsessan uppå Glasberget och Den lilla Guldskon äro ett par i sitt slag älskliga skildringar i barnsagostil hvaraf i synnerhet den sednare (mera bekant under namnet Kråkskinns-, eller, såsom man äfven säger, GrodskinnsMaja) är mycket känd i Upland. Samlingen afslutas med De två Skrinen (på sina ställen kallad historien om Guldjungfrun och Eldjungfrun), hvilken varit begagnad som stoff i flere nyare kompositioner på det feeriska området. Sedermera komma Tillägg till hela första delen, innehållande dels bibliografiska notiser om de upptagna sagorna, dels några helt genomförda varianter, hvilka icke fått rum i sjelfva den föregående serien (såsom t. ex.: Plugge Nafvare, Kung Alfver m fl.) Rörande det hela, dess värde såsom litterär produkt, och dess egenskap af åsyftad Folkläsning, hafva vi samma omdöme att uttala, som om de ofvanför anmälda s. k. Folkböckerna. Vi hänvisa således till de anmärkningar, vi dervid nyss gjort; och hvilka vi förmoda hvar och en opartisk skall finna grundade, samt derjemte sådana, att de göra samlarne och utgifvaren all välförtjent rättvisa för nitet och den obesparda mödan vid kollektionens kodifierande, utan att riktigheten af sjelfva anmärkningarne derföre minskas. me— OM ETT I TIDNINGARNA OMTALADT FÖRSÖK ATT BRYTA DANSKA BLOKADEN.