Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 2

loch om alt min högra hand är förstörd, så att jag är en invalid, med pension vid trettiofyra år. Men hvar är Maria?, afbröt han sig hastigt, i det han reste sig upp. Hon är väl derinne. , Catharina fattade hans hand och höll honom tillbaka. Nej, min gosse, hon är inte der, sade hon allvarsamt. Då är hon väl hemma hos sig, då; jag skall nog söka upp henne. Min stackars Olof, det blir allt svårt, det. Hur så? ni förskräcker mig, mor; säg, hvar är Maria? säg det strax, jag vill veta det genast!x Maria skall du fåfängt söka här på jorden. — Jag trodde du visste det, ty det är redan ere månader sedan hon dog, och vi skrefvo genast till dig.n Dog!n upprepade Olof, med darrande läppar Och bleknad kind. Ack! är det sannt! Kära barn, du förskräcker mig med din uppsyn, det anstår inte en kristen alt taga Guds beslut så der. — Det var dessutom en Guds nåd att hon fick dö, stackars förvillade barn, och på det sättet pligta för sitt fel här i tiden. Fel!, sade åter Olof, lika förvånad som förut. Ja! Se denna lilla stackare,, svarade Catharina, och drog undan den gamla sjalen, som var utbredd öfver hennes axlar och knä, och visade på ett spädt barn som sof i hennes famn, denna har kostat henne lifvet, sedan han nära kostat henne förståndet af ånge-. Hvem? Hvem ?, stammade Olof med ett slags onaturligt och förfärande lugn. Han ville fortfara, men krafterna sveko honom, han nedföll åter på bänken och sänkte förkrossad hufvudet mot bröstet. Tag ditt förnuft til fånga, hviskade den stackars Catharina. Det skär mig i hjertat att se din sorg. Jag har sjelf tagit den allt för hårdt. Ack, mitt barn, några år gå så snart, och tiden står inte stilla derföre att vi träffas af sorger. Vår lifstid är väl inte så lång ändå. Gud gör mig ändå en oväntad tröst med det att han återger mig dig.