Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 2

Ölofs sihhe bibehöll dock samma yttre friskhet och lugn. Han vårdade lika outtröttligt den lilla blomsterrabatten och allt som fordom utgjort trefnaden i detta hem. När qvällen kom och Anders satt tyst stirrande in i elden och en och annan tår långsamt rullade ned för hans kind, då satte sig Olof ned att i en rask ton berälta om kriget och allt märkvärdigt han sett under de år han varit borta, eller tog han ned sin fiol från väggen och med stråken, fastbunden vid handleden, spelade han samma gamla melodier, som förr så förtjusat Mari. Då slöt han ögohen och tyckte, att hon satt der borta på sin gamla plats i vrån och log och lyssnade på hans toner. Och han älskade att hela låbga timmar bibehålla denna Jjufva villa, hvarur han alltid vaknade, liksom vederqvickt af en glad och lycklig dröm. Hvad dock krigets mödor ej kunnat åstadkomma, det gjorde ett enda års hufvudsorg, då det förvandlade hans mörka lockar till snö och böjde hans raka och kraftiga gestalt. Sedan det icke mer fanns någon der hemma, som med intresse lyssnade på hans berättelser eller hans fiol, mer än Marias son — den lille Josef — så blef det honom så qvafdt och tungt der — i detta hem, så fullt af minnen, så rikt på bittra saknader. Det var då han började — först att blifva en kringvandrande speleman, öfverallt efter ängtad och väl emottagen af socknens danslystna ungdom. Sedan förenade han dermed spridandet af det slags sköna litteratur, som han visste skulle slå an på den publik, för hvilken han dagligen uppträdde. — Ack, då han sjungit några af sina mest dunkla och osammanhängande visor, och man ansatte honom för att få någon förklaring öfver dessa snillefoster, dem han ingen del hade uti, då grep han i stället till sin gamla fiol och improviserade en melodi, som väckte så stor entusiasm, att man glömde orden för att lära den. Sedan han en tid med fördel idkat denna födkrok, ärfde han af en gammal kringvandrande jude, som en dag kom till hans stuga,