Aftonbladet – 25 juli 1849, sida 1

.I mare utsett öfverstelöjtnant Stutverschöld, stallmästaren Giese samt veterinärläkaren Ekman, och anmodade presidenten Skogman att blifva prisutdelare. En fråga hade föreslagits: Då kemiens tillämpning på jordbruket blir af allt vidsträcktare omfång, vore det ej önskligt och af behofvet påkalladt för landtmannen, att hafva tillfälle att få sina jordarter kemiskt pröfvade? Ordföranden föreslog, att församlingen skulle ingå med en anhållan om, att -len agrikultur-kemist på stat måtte blifva ansatt. Beslut härom skulle följande dag fattas. Vidare företogs den uppskjutna Första frågan. Disskussionen häröfver tycktes likväl mera vända sig om företrädet af jordtorpareoch stattorparesystemerna än om jordtorpares sättande på arrende. Landshöfding Rosen ansåg frågan i väsendtlig mån höra tiil hvad man kallar arbetets organisation, och talade med ifver och värma för att arbetaren hade -ljord emot bestämda prestationer i arbete, hvilket system gåfve arbetaren vida mer moralisk lyftning och mera kärlek till den jord, af hvars skördar också han hade del, än det motsatta hos den arbetare, som, utan andel i jorden, blott arbetade för andra och derföre erhöll kontant betalning. Talaren ansåg det onaturligt, att arbetaren hade ett motsatt intresse med jordägaren, i det, i svåra år för denne sednare, den förres en gång för alla bestämda stat steg i värde. Frih. Raab instämde hufvudsakligen med landsh. Rosen och trodde, att man alltmer insåg det förderfliga af stattorparesystemet. Prosten Holm instämde likaledes och omnämnde Iderunder, hurusom han under ett 30-årigt landtbruk försökt att sköta jorden dels med drängar, dels med stattorpare, dock med sådan stat, att ej deras hustru och barn svälte, och dels med jordtorpare, och hade -Ifunnit att det sednare systemet gifvit mest behållning, fast icke mest afkastning. Häradshöfding Ribbing trodde, till följe deraf, att ingen uppträdde till försvar för stattorparesystemet, att man allmänt insåg skadligheten häraf, och att -Idet kanske icke vunnit så mycket insteg i Skåne. I Ryttmästaren Tornerbjelm talade emot den iDanmark förlidet år medelst förordning medgifna rätten för jordtorpare, att få lösa sin arbetsskyldighet med flpenningar, och förmente denna haft skadliga följder för sjelfva jordtorparne. Polytekn. kandidaten Jörgensen trodde, att der funnos få i Danmark, som icke insågo nyttan af den medgifna rättigheten att lösa arbetsskyldigheten, och att om sådana olägenheter uppstått, som den förre talaren påstod, voro de af lokal och tillfällig natur. Den uppskjutna Fjerde frågan företogs ånyo. Häradshöfding Ribbing trodde, att ett väsendtligt hinder för skogarnes fredande var, att svensk lag icke,liksom i t. ex. vanliga tjufmål, tillförbinder den som innehar en bortkommen sak, att bevisa sin åtkomst, likaledes gör detta, då frågan är om skogsåverkan. Detta vore så mycket mera af behofvet påkaljadt, som ägaren i många fall icke kan sätta sig emot skogsåverkan, som ofta sker ganska våldsamt. En ändring härutinnan ansåg häradshöfdingen gagnelig och behöflig. ;), Kammarjunkaren Coyet anmärkte, att i fråga om kronans skogar dess skogvaktare hade vitsord. Efter t. ex. preussisk lag hade äfven enskildes skogvaktare detta; det vore önskvärdt, att en sådan förändring äfven vidtogs i Sverige, och en opinionsyttring af rsamlingen kunde måhända bidraga dertill. Hr presidenten Åkerman trodde, att denna fråga borde ses ur tvenne synpunkter: den juridiska och lekonomiska. Hvad den förra beträffade, ansåg äfven han det inkonseqvent af Svensk lag, aw ej ätkomstbevisning stadgades äfven i åga om skogsåverkan; hvad den sednare åter angick, hade vi redan så minga förordningar, att, om dessa iakttogos, behöfdes inga nya. Landshöfdiog Faxe uppgaf motiverna, hvarföre vår nuvarande lag icke ansäge skogsåverkan lika med tjufnad: att nemligen ansvaret för tillgrepp af sådana produkter, hvilka, såsom skogsprodukter, ej voro uppkomna genom af ägaren derpä nedlagdt arbete, fordom alltid ansågs böra vara mindre. Hvarföre åter det nya lagförslaget icke heller ansåge skogsåverkan som tjufnad, vore, att på många orter skogsåverkan vore så vanlig och nu så föga anses för något brott, att i dessa trakter en ofantlig mängd skulle komma att behandlas som tjufvar. Hvad åter den ekonomiska sidan beträffade, trodde landshöfdingen, att det var hardt nära omöjligt att i Sverige upprätthålla hvarje lag, som inskränker äganderätven. Så vid fråga om jordafsöndring, af 100 transaktioner derom funnos säkert 99, som vid undersökning skulle befinnas böra återgå. I femte frågan: Vore det icke lämpligt, att jordbrukarne befriades ifrån väghållningsskyldigheten och att denna öfvertogs af staten ? Landshöfdingen Rosen yttrade hvad Skåne vidkom, att det ej vore lätt för embetsmännen att tillhålla folk att uppfylla sin skyldighet, som nära på icke voro i stånd dertill. Tjenliga väglagningsämnen funnos allsicke på de flesta orter i Skåne. I Södra Skåne utlades fyllvingsämne på vägarne, som i det Norra skulle ansetts för ett förträligt gödningsämne. Uppe i landet slita vägarna vagnarna 6 månader af året, här åter slita Vagnarna vägarna hela året om. Aut hålla vägarna i ordning på statens eller de resandes bekostnad, ansåg landshöfdingen icke bära sig i Sverige. Det lämpligaste vore en I modifikation af författningen, särdeles hvad tiden för väglagningen beträffade. Hvad som särdeles försvårat väghällningsskyldigheten vore hemmansklyfningen, hvaraf följden blifvit, att mången endast hade 3 å 4 alnars vägstycke. Olägenhbeterna häraf kunde man lätt föreställa sig. . Öfverenskommelser om gemensamhet häri skulle kunna gagna. Han önskade en opinionsystring härutinnan. Friberre Raab talade äfven emot vVägarnes underhållande af staten eller genom vägpenningar, och Tlikaledes emot, att de väghållningsskyldiges onus borde förvandlas i kontant afgift, utan det lämpli-Igaste vore prestationer in natura. Han erinrade, att äfven enligt den förordning, som förefanns, intet hinder funnes för att ändrd tiden för Väglagningen. Landshöfding Faxe anmärkte likaledes, att tiden för lagningen kunde genom öfverenskommelse änIdras. Landshöfdingen ansåg, att förevarande fråga borde olika behandlas i olika Provinser. I Skåne, der vägarne äro ytterst svåra alt underhålla, Vore det mähända lämpligast att jordägarne ingingo med ansökan om statsbidrag och att sjelf kontant få bidraga samt om afgift af de resande. Landshöfding grefve Posse anmärkte angående friviliga öfverenskommelser om ändring af tiden för lväglagning, att den åberopade förordningen innehölle, att en sådan ändring kunde ske, när hela häradet önskade det. Detta tolkades så, att, om blott en enda vägrade det, förföll frågan. Eu fullkomligt borttagande af detta onus från jordbruket trodde han skola återfalla på detta genom ökade transportkostnader. Han talade emot vägpenningar, bland annat derföre, att en sådan inrättning kanske skulle i administrationskostnader uppsluka en tredjeIdel af inkomsterna. Häradshöfding Ribbing talade för vägpenningar och statsbidrag, och motiverade detta just med hvad de förra talarne anfört, att någon öfverenskommelse torde vara omöjlig att åstadkomma. Borgmästare Halling sökte skäl i sin riksdagslerfarenhet; bondeståndet hade alltid varit mot vägpenningar; och tal. kom slutligen till det resultat, att kostnaden för en förbättrad väglagning borde delas mellan staten och jordägarne, och att de sednare elskulle anskaffa och bereda materialierna, och den EE EE Ar ch TT oo t SL a 1 bölkart ki KLAN Miostöradt -TT 2