räckligt kraftfull för att göra den sednare gällande. Hemligheten af denna frestelse lemnar ock hela förklaringen på det eljest oförklarliga handlingssätt, hvartill man på den sista tiden sett så många furstar göra sig skyldiga mot sina folk; ty om man eljest betraktar hvar och en af dessa högst uppsatta personligen, så kan man visst icke säga, att den onda principen är mera förkroppsligad hos dem än hos menniskor i allmänhet. Nåväl, om det föregående. erkännes, så komma vi till den andra och för tillfället vigtigaste frågan: kunna hrr Dalman och Theorell efter ett lugnt och samvetsgrannt eftersinnande ännu tro, att detta onda skall afhjelpas genom det af regeringen framlagda representationsförslaget, som till största delen egentligen blott öfverflyttar de privilegierade och nu maktegande minoriteternas inflytande i cn annan form, men efter all möjlig anledning kommer att bibehålla sjelfva väsendet i det hela oförändradt? Detta, skall väl Aftonposten svara, är just den punkten, hvarom tvistas. Naturligtvis är ett sådant påstående enligt med Aftonpostens nuvarande ministeriella politik; men den som icke är betagen af förutfattade meningar, kan icke undgå att inse, att den allmänna känslan och insigten af nyssnämnda våda utgjort den egentliga orsaken hvarföre regeringsförslaget rönt en så svag sympati, oaktadt den allmänna önskan, att en gång komma till målet med representationsreformen. Om Aftonposten vill handla ärligt, så skall den äfven oundvikligt erkänna, att det hvilande representationsförslaget hädanefter icke har den minsta utsigt för sig att blifva antaget vid nästa riksdag. Så mycket kan väl åtminstone med visshet antagas vara eller blifva majoritetens tanka efter den enhällighet, hvarmed samtliga reformsällskaperna och deras deputerade i Örebro yttrat sig öfver frågan. Hvartill skall det då tjena, eller hvad bevekelsegrund kan det hafva hos Aftonposten, att fortfarande försvara en sak, som dess Red. inom sig måste anse omöjlig och utan ändamål? Detta synes oss vara den egentliga hufvudpunkten, hvaröfver Aftonposten har att utlåta sig. Vi kunna icke betrakta ett fortfarande försvar för en sak, som man sjelf anser omöjlig, annorlunda, än som om Åftonposten i sjelfva verket ginge reaktionens ärender, för att blott motarbeta reformens sak. Att detta icke ligger i kollegans afsigt, veta vi fullkomligt; och Aftonpostens redaktörer må tro så mycket de vilja, att vårt syftemål är att denigrera deras personer, så misstaga de sig häruti. Men deremot anse vi tt de, af en falsk fruktan att synas inkonseqventa, eller af en missräknad stolthet och rätthafveri låta sig hänföras att blifva hvad nan kallar dyper, samt att den kraftfulla medverkan, som de med sin skriftställaretalang och sin värma skulle kunna lemna nationens sak, genom ett sådant missräkningssätt går örlorad till skada för det allmänna, under det le på samma gång sjelfve skola finna sig drifne n i en allt mindre angenäm ställning. Vi skola ännu tillåta oss, att i ett par fölande trtiklar behandla andra delar af detta imne, och hoppas derigenom fullständigt kunna visa, att intet personligt agg eller bitterhet, tan endast önskan att kunna öfvertyga våra wolleger, utgör driffjedern till vårt handlingsätt. m—