3ran det andra nalet, och som alla foreladac sig att smickra och försvara allenastyrandet, som de förstodo maniera till sin fördel, på samma sätt som de indiska presterna, hufvudsakligen för sin egen fördel skull, bemöda sig att underhålla den okunniga hopens vördnad icke så mycket för det goda deras läror kunna innehålla, som för vidskepelserna och de yttre ceremonierna. I sammanhang härmed stod en fullkomlig ansvarslöshet för regeringen, då hvar och en tillräckligt har sett, att den ministeriella ansvarighet, som finnes i grundlagens bokstaf, i sjelfva verket är så tillstökad att den, med sin riksrätt inklusive, utgör ett verkligt gyckelspel. Om riktigheten af denna tanka erkännes, så fråga vi Aftonposten på samvete, huru mycket af denna regime man för närvarande kan anse hafva blifvit förändrad. Vi hafva numera yttranderättens frihet, skall utan tvifvel svaras härpå. Detta erkännes villigt såsom ett stort godt, emedan det utgör ett af hufvudvilkoren för möjligheten af ett fritt samhälle; men först och främst måste det erinras, att yttranderätten äfven fick vara ostörd de sex sista åren ! under konung Carl Johans regering, eller allt ifrån 1838 års emöt, och således icke är något nytt som tillhör den nuvarande regimen; ehuru den liberalitet, som i detta hänseende egt rum, alltid af oss skall erkännas såsom en förtjenst hos konung Oscar. För det andra står detta kapitel icke i något omedelbart sammanhang med den frågan, i hvad mån sjelfva regeringssystemet mera nu än förr utvisar typen af en sann konstitutionel monarki med verklig ansvarighet. I det sednare afseendet bör man deremot fråga sig, huruvida icke den färskaste tidens händelser tydligt nog utvisa, att reaktionen ånyo fått öfvertaget i trotts af konungens i flere fall personligt liberala tänkesätt, d. v. s. huruvida icke bördsanspråk, prelatvälde, byråkrati, penningevälde, prohibitistiskt skråvälde, med ett ord de serskilda klassinteressenas kotterianspråk ånyo börja att krypa ofvanpå, samt förena sig att tränga grundsatsernas och rättstillståndets sak i bakgrunden, under det de smeka det kongliga prerogativet och skjuta det såsom en skylt framför sig. Kan det nekas, att det allmänna tänkesättets makt ännu förmår så litet öfver ärendernas gång i det hela, just till följd af denna förlamande ställning, att man, oaktadt en personligt hederlig karakter och böjelse för det goda otvetydigt finnes både hos regenten och de s. k. konstitutionelle rådgifvarne, likväl ständigt igenfinner såsom regeringssystemens hufvuddrag en halfhet och en rädsla för de privilegierade, som, i förening med den politiska förskräckelsen för en kraftfull folkvilja, bittills hindrat vederbörande ifrån att taga steget fullt ut i någon enda riktning af reformerna, och slutligen försatt eller allt mer hotar att försätta sjelfva den egentligt styrande makten i den falska position, att allmänna tänkesättet börjar tvifla på sjelfva viljans uppriktighet? Eller kan man egentligen framdraga något enda större fall, der rättsprincipen blifvit i sin fullständiga helhet erkänd och omfattad af regeringen på ett sätt, som kunnat väcka en odelad entusiasm hos folket? Genom en kuriös tillfällighet har Aftonposten sjelf i detta hänseende försett oss med ett talande färskt exempel, som just rör ett af de ämnen, hvari man vill igenfinna ett af de förnämsta bevisen på nuvarande regimens liberaltet, nemligen näringsfrihetsfrågan. Aftonposten har i tisdagsbladets revy af landsortspressen med en anmärkning apostroferat det sätt, hvarpå Kongl. Maj:t förklarat en omyndig berättigad att såsom försörjningsmedel idka handtverk med egna händer, under förmyndares ansvarighet; nemligen att en sådan rättighet blifvit bifallen för tillfället och med afseende å serskilda dervid förekommande omständigheter; d. v. s. mera såsom en nåd, än som en i lagen grundad rättighet. Vi åter fråga, såsom ett tilllägg härtill, huru långt det öfver hufvud är kommet med det fria samhället, och om icke svenska folket på visst sätt ännu befinner sig i ett ömkligt tillstånd i afseende på de stora grundsatsernas erkännande från de lagstiftandes sida, när t. o. m. rättigheten att föda sig personligen med ett lofligt arbete af egna händer skall, ännu så nyligen efter en lags utfärdande om näringsfrihet, behöfva bero af domstolars eller embetsmanna-myndigheters, ja, sjelfva den högsta maktens serskilda samtycke, med afseende på serskilda omständigheter. Utan trifvel skall Aftonposten härpå svara, att den lika med oss ogillar ett sådant förhållande, så mycket mer som den sjelf först anmärkt detsamma. Men uppriktigt sagdt, tro då hrr Dalman och Theorell (vi bedje om ursäkt, att vi ännu en gång göra oss skyldige till den personligheten, att nämna dem vid namn, såsom de egentlige politiske männen i Aftonposten), tro då desse herrar, att ett sådant halfhetseller gråhetstillstånd icke snarare underbålles genom ett sådant sätt som deras att behandla regeringens system och dagens politiska frågor? Eller, vi vilje uppställa satsen annorlunda, för att göra den än mera tydlig: Om Aftonbladet och den öfriga liberala pressen skulle företaga sig att sjunga samma visa som Aftonposten, kan någon draga i tvifvelsmål att de ofvannämnda kotteri-intressena genast skulle begagna sig deraf för att spänna sina nät ännu tätare och fastare omkring regeringen och bemäktiga sig densamma, samt att reaktionen genast ännu käckare skulle sätta upp hufvudet? Frukten af den s. k. illusionernas tid synes i detta afseende redan hafva givit en tillräcklig erfarenhet, för att icke kunna tveka om svaret. Man behöfver för detta ändamål alldeles icke strängt klandra någon personlighet. Hemligheten ligger der-; uti, att den dynastiska principen, inom den l;; dagliga atmosferen af en hofomgifning och utestängd från den omedelbara beröringen med jä det egentliga folket, är utsatt för alltför stora frestelser af skenbar egen fördel af de reaktionära och mäktiga minoritetsintressenas gyn-Y nande, för att icke oftast gifva vika för dessa, TA 5 0 Ur br nn AK 4 (D CR oo KA f PE br JO mm fr fär re ee fö 17 ra mL