lNUgt ErKaNNanNuac. ——L LL — Vi anse det vara ganska angeläget för svenska allmänheten att få närmare reda på tänkesätten hos den politiska fraktion, som vi kalla den grå, men som nu benämner sig sjelf den venstra centern. Uti Aftonposten för i tisdags läse vi i detta hänseende en förklaring, som ger en lämplig anledning till några intressanta frågor. Aftonposten hade nemliger, såsom läsaren torde minnas, en dag roat sig att gifva den del af pressen, som hufvudsakligen gillat och instämt med det program, som beslutades vid mötet i Örebro, benämningen den röda; hvarpå Aftonbladet förklarade att detta oskyldiga nöje gerna kunde unnas kollegan, då allt berodde på hvad man menade med uttrycket röd; samt att om afsigten dermed vore att skrämma en hop beskedligt folk för den liberala oppositionen och dess organer, så skulle detta troligen förfelas, emedan det knappt finnes någon, åtminstone icke någon mera betydande eller ansedd bland pressens organer, som har något annat ändamål, än att erhålla en konstitutionel monarki i ordets sanna betydelse, der styrelsens absoluta vilja eller ett hofs intriger gifva vika för en representations kraftiga vilja. Denna förklaring tyckes hafva uppväckt en ädel vrede hos Aftonposten, som dagen derpå med emfas utropade: just detta är ändamålet med vårt arbete för reformen! Det är dit vi syfta; och i samma stund vi kunde anse det sannolikt eller ens tänkbart att på Orebromötets grunder uppföra ett representationssystem, som skulle kunna stadga en konstitutionel monarki i ordets sanna betydelse eller ens göra en sådan möjlig, så skulle vi skynda att med glädje omfatta dessa grunder., — — Vi betvifla icke ett ögonblick uppriktigheten af denna förklaring. Men i samma mån som det antages, att hr Dalman derå lemnat ett uttryck af sin verkliga öfvertygelse, i samma mån måste man ock billigtvis göra sig den frågan, huru mycket den värde ledamotens begrepp om en konstitutionel monarki i ordets sanna betydelse i sjelfva verket är värdt; när man nemligen betraktar Aftonpostens förfarande i öfrigt i de politiska frågorna, och serdeles den ställning som nämnde blad på den sista tiden intagit. Aftonposten har nyss klagat, att Aftonbladet efter hr Hjertas hemkomst från sin resa ställt tvisten om representationsfrågan på de enskilda personligheternas ståndpunkt, samt att vår plan skall bestå deri, att Aftonposten och dess redaktörer framför allt böra förkättras, utätas och per fas et nefas bringas till tystnad, för att få Aftonbladet enrådande och experimentalfältet alldeles fritt för radikalerne. Ingenting kan vara falskare, än den beskyllning här blifvit framkastad emot Aftonbladet. Vi tillhöra icke dem, som beherrskas af några småaktiga rankyner; och det beror på Aftonposten sjelf att öfvertyga sig härom, om den vill understödja Aftonbladets bemödanden för reformens sak, i stället att motarbeta dem. Den kan då erfara, att Aftonbladet skulle lika lifligt och varmt blifva Aftonpostens bundsförvandt, som det nu anser sig böra bekämpa densamma. Vi kunna lyckligtvis i detta hänseende vädja till föregående tider, under det gamla Dagligt Allehandas tillvaro, då Aftonbladet alltid var den förste att erkänna Dagligt Allehandas förtjenst, hvarje gång det framstod för frihetens och rättvisans sak. Vi måste således återkasta tillvitelsen, att Aftonbladet skulle hafva för afsigt att denigrera Aftonpostens redaktionspersonal. För att kunna tillägga Aftonbladet en sådan afsigt, borde tillvitelsen kunna styrkas med utdrag af Aftonbladets egna yttranden. Men alltför långt synas anspråken på oantastlighet sträcka sig, om man icke ens skulle yttra någon förundran, när man ser hrr Dalman och Theorell nu för tiden föra samma språk, som fordom Granskaren, Allmänna Jurnalen, Argus den fjerde, m. fl.; en roll, hvartill vi uppriktigt sagdt anse både herr Dalman och herr Theorell vara mycket för goda. Aftonposten skall kanhända tycka, att detta innefattar ett nytt anfall af personlighet från Aftonbladet, en ny vink om driffjedrar), en ny orättvisa. Men hvad är då den egentliga skillnaden emellan Granskarens eller Allmänna Jurnalens roll fordom och Aftonpostens nu? Vill man kanhända påstå, att förstnämnda tidningars utgilfvare icke voro öfvertygade om de satser de drefvo, likaväl som Aftonposten är det om sina, eller att de icke voro lika uppriktigt förskräckta för det radikala elementet, som hrr Dalman och Theorell nu synas vara? Då tro vi verkligen att man misstager sig. Var icke äfven i öfrigt deras taktik precist densamma som Aftonpostens, nemligen att alla de läror eller yrkanden på reformen. som voro