Aftonbladet – 18 juli 1849, sida 2

Men Maria var tankfull och nedslagen. vAck!, sade hon i nedstämd ton, grefvinnan vill att jag skall bli hennes kammarjungfru eller någe sådant der, och jag visste ej hvad jag skulle svara. Hvad du skulle svara? Du skulle svarat nej! och det genast. Vi skola ju gifta Oss. Jag blir soldat på nämderaans lilla nätta torp der borta på kullen, och det är ju afgjordt, att du blir min hustru så snart jag blir så gammal, så jag kan få gifta mig. Maria! hur kan du tänka på att skiljas ifrån oss? Då får jag inte se dig, och du skall vara ibland allt det der odrägliga folket på slottet, som jag aldrig tror om godt. Nej, Maria, nej! tänk aldrig derpå, slöt Olof i bestämd ton, under det han slog sina armar om henne, för se det ska då inte skeln Maria teg blott och vandrade suckande vid hans sida. g Ser du, Marial återtog han då de gått en stund; jag tror, att det enda sättet att vara så lyckliga och nöjde, som vi äro, består deri, att vi inte sett något annat. När man får begrepp om en hop onödiga och dumma saker, som de rika i sin sysslolöshet funnit på, så blir en missnöjd med det lilla en haft förut och kanske inte nöjd ens om en finge allt det, som en ser. Alltid se de rika och förnäma ut, som de hade ledsamt och vore missbelåtna, då deremot vi äro så ofta glada åt rätt ingenting. Du skulle snart tycka att vår lilla stuga vore både låg och trång, att våra trädstolar vore hårda att sitta på och vår mat knappast ätlig. Du skulle kanske skämmas för din Olof, tillade han med ett rörande och varmt uttryck; du skulle glömma, att hans hjerta är bättre än många andras och blott se, att hans rock vore grof och hans fasoner inte så fina, som deras, hvilka svängde sig omkring I dig. — Du är en svag qvinna, Maria! Du tän