Aftonbladet – 18 juli 1849, sida 2

Men Olof log åt hennes farhågor och byggde, i sin lifliga inbillning, granna luftslott på samma grund, som syntes modren så vådlig. Ser du, mor! Jag tror att den vackra grefvinnan, som ser så innerligt beskedlig ut, fattat tycke för vår Maria, och nu vill hon gifva henne något stort och hederligt som hemgift eller så — en ko eller gris eller någe annat rart. os Ack! nu är du så tokig så — skrattade äro rikt folk ofta konstiga, Catharina — ,visst er hastigt tagne af att se men inte bli de så d en fattig bondflicka. Jag tror hvad jag tror, j2g, slöt Olof triumferande, Slå mej i skallen, om jag inte får rätt ändå — och med oro väntade han på morgondagen, som skulle gifva ljus i den vigtiga saken: allt under det han byggde luftslotten allt högre och högre, Men Maria kände sig så underlig till mods, då hon dagen derpå i sina bästa kläder och med smultronkorgen i handen vandrade vägen framåt. Ifon visste ej hvarföre hon just i dag icke hade någon munter visa på sina rosiga :4 anblicken af slottet kände sitt tfullt. Hvad skulle hon säga? Hur skulle bon bete sig inför det granna herrskapet. Hon kunde ingen uppmuntran hemta af Olofs raska och frisinnade åsigter, och modet sjönk alllmera. . Hennes onda tröst var, att ofta se tillbaka och öfvertyga sig om, att Olof väntade henne siroxt utom parken. Tiden blef Olof så lång der denna väntan. Han gick några steg m för att tilta efter henne och satte sig it fondera och gissa; timme efter ät och han hade nästan beslutat alt ;rrgården och hemta henne, då inden. Och i några språng par, och hjerta slå så å LOs fr: syni stod han Nå, Mar: nån ropade han gladt.