Aftonbladet – 18 juli 1849, sida 2

medverka, hvarigenom oberäkneliga fördelar beredes för framtiden. — Få saker synas nyligen hafva lemnat ett! så tydligt bevis på medvetandet om en sjuk sak, som den gråa pressens äflande att medelst statistiska grubblerier och andra funderingar ådagalägga, att det bekanta Örebromötets opinionsyttring i representationsfrågan icke uttrycker majoritetens i landet votum. Det är t. o. m. förundransvärdt att man kan nedsjunka till en sådan grad af pjoller, blandadt med de vanliga försöken att vanstälia fakta, som våra gråbröder gjort i denna angelägenhet. I sjelfva! verket är det begripligt, att man icke med absolut numerisk visshet kan säga, huruvida en mening utgör majoritetens i landet, eller att man åtminstone alltid kan påstå att sådant icke är fallet, så länge icke alla landets innevånare, den ena efter den andra, specielt utlåtit sig eller volerai öfver frågan och röslerna blifvit räknade, på sätt som det skedde vid presidentvalet i Frankrike. Det är också gilvet alt de, som finna ett uttryck af den allmänna meningen motbjudande, och hafva till uppgift att emot densamma försvara en privilegierad minoritets interessen, skola göra allt hvad de kunna och i det längsta bjuda till att få dessa interessen ansedda såsom majoritetens. Men hvar och en som vill och kan se, har i alla fall merändels tilifälle att urskilja i hvad mån en ytirad mening uti en fråga för dagen är den tänkande pluralitetens eller icke. Hvad representationsfrågan och Örebromötets beslut derom beträffar, anse vi derföre alldeles öfverflödigt att vidare tvista med gråbröderna rörande den punkten, huruvida det vid mötet framställda program, i det ögonblicket då det afgafs, kunde betraktas såsom hela landets voium eller icke; så mycket mera som vi äre fullt öfvertygade, att både Posttidningen och Aftonposten inför sig sjelfve icke hysa särdeies tvifvel i detta afseende, och nu egentligen blott söka att betäcka reträtten. Men för den som vill företaga en undersökning öfver sjelfva saken, icke för att dervid få en näring åt partiandans bitterhet, och i trotts af hvilka skäl som helst vidhålla förutfattade meningar, utan för att på grund af fakta leda sig till en på en gång sansad och bestämd öfvertygelse, erbjuder Örebromötet några i hög grad interessanta omständigheter att taga vara på, och hvilka det synes oss att framförallt regeringen, om man får antaga att den gör något afseende på tidens tecken, icke kan: eller bör förbise. Dessa omständigheter äro väl icke nya, utan hafva förut blifvit nämnda; men några deribland förtjena att här i sammandrag återupprepas. Först och främst bör det icke kunna undgå uppmärksamheten såsom en vigtig lärdom, att den frukt, som de reaktionäras och de gråas handlingssätt i representationsfrågan burit, hittills ländt till deras egen skada och till den demokratiska principens förmån. Vi veta alla att det icke är något nytt, utan ifrån början utgjort det konservativa partieis taktik i motståndet mot reformbemödanderna, att söka utmåla dessa såsom utgångna endast ifrån ett litet antal personligt missnöjda och skrikare, och att detta motstånd, understödt af regeringens ljumhet samt obevågenhet för den demokratiska principens erkännande, tillika med dess rädsla för den privilegierade minoriteten, jemväl bittills ganska väl lyckats så till vida, som reformfrågans slutliga afgörande derigenom blifvit fördröjdt. Men hvad har följden i öfrigt varit? Icke allenast aut hvarje gång konservatismen sålunda segrat för Ögonblicket, har reformvännernas antal högst betydligt ökats och deras sak blifvit omfattad med ett lifligare och allmännare intresse, ända derhän, att numera knapt någon enda röst finnes som sätter i fråga att neka att representationsproblemet måste lösas, och utgör den vigtigaste af alla landets politiska angelägenheter, utan äfven att den demokratiska principen för hvarje gång tillvunnit sig en betydligt större terräng i det allmänna omdömet. Detta uppenbarar sig på ett förvånande märkbart och obestridligt sält, om man följer reformsakens!