Aftonbladet – 16 juli 1849, sida 3

LITTERATUR. Svenska Trädgårdsföreningens Arsskrift 1849. Stockholm, Beckman, 103 sidd. 8:0. Theoretisk-praktisk anvisning att anlägga och underhålla Trädgårdar c. af Dan. Miller. Stockholm 1848, 227 sidd. 8:0. Trädgårdskonstens höga ståndpunkt och ständiga framåtskridande utomlands i våra dagar, är icke obekant för någon, som följer med sin tid. England är väl för närvarande moderlandet för trädgårdskulturen i stort, hvarest den till och med är utbildad till en i mångas tanke ofantlig lyx och hvarest man snart sagt dagligen erhåller nya praktvexter från alla delar af jorden, och allt, eller åtminstone det mesta, som i denna väg kommer till Europa, passerar först England, florerar, beskrifves och emanerar till Kontinenten derifrån. Det är icke blott genom enskilda resande botanister man der erhåller detta, utan resande utsändas ofta på bekostnad till och med af Londons Horticultural) Society och som understundom bringa ovärderliga skatter af praktvexter till den moderna hortikulturen i Europa. Så var t. ex. förhållandet med den oförgätlige och outtröttlige Douglas och så är fallet än i dag med flera. Men ej blott England, utan Tyskland, Belgien, Frankrike, till och med Ryssland och det lilla Danmark täfla nu att hvar efter sin förmåga bringa sina offer på Floras altare och försköna sin omgifning med en vextverld från andra dalar än hemmets. Alt vi härutinnan äro efter våra srannar, huru mycket vi än äflas i att eftervärma utländningen, är ett afgjordt factum. Naturvetenskaperna och förnämligast botanisen har väl eranerat från oss, men vi hafva lock häruti; som i mycket annat förlorat vår sjelfständighet: vi hafva blifvit armare, i samma mån som andra, bättre lottade folkslag vext oss öfver hufvudet. Den tid är längesedan förbi, då man hos oss kunde skryta med att bafva Kahn i Amerika, Hasselqvist i Egypten, Osbeck i China och Solander på en liten excursion kring jorden; vi hafva tvärtom så förlorat förtroendet för naturen, att man knappast skickar en resande ut i våra egna provinser, om icke någongång för att beskåda andsens döttrar och ännu mer att låta sig beskådas,. Hvem undrar väl om den enskilde,