Aftonbladet – 16 juli 1849, sida 3

heten af det hvilande förslagets antagande eller förkastande, samt flera till och med icke gåfvo sina deputerade någon instruktion i detta hänseende, utan ansågo dem böra hafva fria händer att rätta sig efter omständigheterna och de upplysningar som mötet kunde gifva vid handen. Det är just denna frihet från partisinnets inverkan som synbarligen gifvit en så mycket större vigt åt den utomordentliga och vackra ensltämmighet i åsigter, som mötet företedde. När dessa obestridliga förhållanden stå för ögonen, hvadan kommer då, att herrar Dalman, Walldn och Theorell, eller med ett ord Aftonposten, nu efteråt fått cå brådtom att söka nedsätta Örebromötet och samma deri deltagande personal som de skulle upphöjt till skyarna och erkänt såsom en samling af de mest upplyste reformvänner i landet, om resultatet hade blifvit den meningen, att man borde stadna vid det kungliga förslaget. Hvem erinrar sig ej härvid den apotheos som hr Dalman kort före mötet gal Westgötha reformsällskap? Detta skedde i den väntan, att en impuls ifrån detta sällskap skulle gifvas till det kurgliga förslagets tillstyrkande. När nu Westgötha reformsällskap enligt hr Dalmans intyg bestod af så utmärkta reformvänner före Örebromötet, hvadan kommer då, att de deputerade från öfriga sällskaper som deltagit i detta möte, nu äro så litet värda? Hvaruti besticker sig de förras företräde i samhällsställning eller insigter framför de sednare? Ser icke Aftonposten tiil hvilken partiskhet och inkonseqvens han här gjort sig skyldig? Och finna icke de värde kollegerne att de hafva någonting för händer, som Engelsmännen vid dylika fall ganska uttrycksfullt kalla a dirty work, d. Vv. s., på Svenska, ett temligen smutsigt arbete, och att dettas beskaffenhet föga öfverskyles deraf om äfven Örebromötet skulle hafva varit beramadt af radikaler,. Olverhufvud ligger det någonting nästan barnsligt uti detta försök att söka skrämma en del af publiken med att kalla reformvännerna radikaler och gifva en del af den liberala pressen tillnamnet den röda pressen. Allt beror på bvad man förstår med en sådan benämning. Om det i Aftonpostens ögon är rödt att indtligen någon gång vilja hafva en konstituionel monarki i ordets sanna betydelse, der styrelsens absoluta vilja eller ett hofs intriger nåste gifva vika för en verklig representations kraftiga vilja, och der icke längre alla kontroller kunna bortskrämmas med åberopande af 50 3. regeringsformen, så torde denna färg snart blifva accepterad af pluraliteten biand varma! och upplysta fosterlandsvänner, och i denna! egenskap skall Aftonbladet för sin del aldeles icke frukta att kallas rödt. Vill Aftonposten iter med denna titel insinuera att de, på hvilka den användes, hafva andra afsigter och ön-! ska sjelfva det monarkiska regeringssättets omstörtning samt att benämningen röd skule betyda detsamma här som i Frankrike, så bevisar ett försök att så karakterisera nåson fraktion af de Svenska tidningarna endast! en mala fides. Aftonposten känner fullt ut ika väl som vi, att om regeringen här satte! ig i spetsen för reformen från den utgångsounkt på hvilken reformvännerna nu befinna ig, så skulle den hafva ett oinskränkt under-. stöd af hela den press som nu hedras med yenämningen röd, och vår konung skulle då, nötas med samma hyllning som egnades hoom under förhoppningarnas tid de första tvenwe åren eller som t. ex. Regeringarne i Dannark och Belgien åtnjuta, de:före att de tillredsställt folkets önskningar. Men å andra idan ser det verkligen ut som om Aftonpo; ten och de grå i allmänhet såge det röda i l I lit som företer någon skymt af den verkliga lemokratiska principen, medan deras egen uppyn nästan blifvit grön af politisk förskräckelse. !