Aftonbladet – 14 juli 1849, sida 1

I ROMERSKA TRIUMVIRERNAS FÖRKLARING I I ANLEDNING AF FRANSKA INTERYENTIONEN, afgifven tiil franska sändebudet de Lesseps, är ett sådant kardinaldokument i den romerska frågan, att vi anse det böra meddelas, ehuru det biifvit fördröjdt några postdagar. Det lyder: M. H. vi hafva haft den äran att i vår not af den 46 Maj lemna er upplysningar om enhälligheten vid installerandet af romerska republikens styrelse. I dag hafve vi att tala om frågan för närvarande, sådan den står, de facto om icke de jure, mellan franska regeringen och vår. Tillåt oss göra det med all den öppenhet som kräfves af förhållandenas vigt och af de internationella sympatier, hvilka böra lifva alla förbindelser mellan Frankrike och Italien. Vår diplomatik är sanningen, och andan af ert uppdrag, m. h., är oss en borgen att hvad vi hafva äran säga er alltid skall blifva uttydt på bästa sätt. Tillåt oss således att helt kort återgå till den närvarande ställningens ursprung. För någon tid sedan beslöto Europas katholska makter, efter konferenser och öfverläggningar, i hvilka romerska regeringen icke kallades att deltaga, 1) att en politisk ändring skulle göras i romerska statens styrelse och statsinrältningar; 2) att grundvalen för denna ändring skulle blifva Pius IX:s återvändande, icke såsom påfve, hvilket icke skulle hafva mött något hinder hos oss, utan såsom verldslig furste och monark; 3) att intervention skulle göras, om en sådan, gemensam ansåges behöflig, för ofvannämnde ändamåls vinnande. Vi medgifva gerna att — medan enda driffjädern hos några af de i beslutet deltagande regeringarne var drömmen om en allmän restauration och en återgång utan alla förbehåll till 4845 års traktater — indrogs franska regeringen i denna öfverenskonimelse blott genom felaktiga underrättelser, som blifvit herne systematiskt lemnade i afsigt att framställa romerska staten såsom hängifven åt anarkien och beherskad af ett skräckvälde, utöfvadt i en djerf minoritets namn. Vi veta äfven att franska regeringen ämnade vid den föreslagna ändringen utöfva ett mer eller mindre liberalt inflytande, i motsats till Österrikes och Neapels absolutistiska programmer. Icke desto mindre är säkert att hufvudtanken i alla de här åsyftade underhandlingarne — den må nu bafva uppenbarat sig under despotisk eller konstitutionell form — var ett återvändande till det förflutna, en trans