Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 3

ske kan och sednast inom fjorton dagar. Men i anledning häraf torde blott behöfva erinras: att föremålet för det kapitel, hvartill 60 8 hörer, endast är att föreskrifva af hvem, huru och hvarest protest skall ske; att tiden derför, vid hvarje fall, då protest erfordras, förut i förslaget blifvit bestämd; och att det af Högsta Domstolen föreslagna tillägg således skulle rubba det system, som Rikets Ständer med sträng konseqvens sökt genomföra och som, efter vårt omdöme, gifvit den beslutade lagen en serdeles klarhet och enkelhet; hvadan omförmäldte tillägg ej eller torde vara lämpligt. Detta vare nog för denna gång. Omständigheterna torde snart mana oss att närmare skärskåda ämnet. Nu har syftemålet allenast varit att visa halten af de anmärkningar, hvarpå Högsta Domstolen grundat sitt ogillande af förslaget. I följd deraf hafva vi jemväl kunnat med tystnad förbigå några af särskilda ledamöter framkastade anmärkningar; och derför borde anmärkarne sannerligen hålla oss räkning. Vår granskning har emedlertid blifvit längre än vi till en början anade; men anmärkningarne hafva ej heller varit få. Man synes verkligen med ljus och lykta hafva sökt anledningar, men ljuset tyckes dock hafva kastat ett förvillande sken öfver föremålen, ty att de, betraktade i deras rätta dager, framstå helt annorlunda, än Högsa Domstolen dem uppfattat, förmoda vi vara tillräckligen uppenbaradt, medelst det ofvanstående. Högsta Domstolens behandling af ej allenast förevarande sak, utan andre likartade, ger emedlertid anledning till många betraktelser. Man kan icke undertrycka en tvekan angående riktigheten af denna auktoritets uppfattning af dess vigtiga bestämmelse, att i lagstiftningsfrågor vara en ledstjerna åt konungen. Om man granskar Domstolens yttranden i allmänhet uti dylika frågor, så upptäcker man sällan något annat, än denna minutiösa, för att ej säga, småaktiga kritik, som Aftonposten så träffande kallat fingervisnirg. Det är egentligen till ett petande på ord, hvartill kritiken inskränkes. Visserligen är ordet af vigt, såsom den form, hvari tanken klädes; men tankarne, grundsatserne äro emedlertid hufvudsaken. — De kunna ock framstå i många former; men hvarje form är tillfyllestgörande då man deraf kan finna andan och meningen, och i denna del synes oss ifrågavarande lagförslag motsvara fordringarne. Hade derföre Högsta Domstolen genomtänkt förslagets inre väsende, deri uppställda syften och sammanhanget emellan förekommande stadganden; så drista vi påstå att resultatet blifvit annorlunda. Detta förslag, säger Götheborgs Handels-förening, uti sin till Kongl. Majt ingifne underdåniga petition, har i sex månader varit tillgängligt på börsen, och ,efter den strängaste granskning befunnits icke allenast antagligt, utan äfven ländande till de dermed för handelsrörelsen afsedde fördelar; och detta omdöme jäfvas sannerligen icke genom Högsta Domstolens motsatta. Om man emedlertid icke måste antaga att Högsta Domstolen handlat af fullkomlig öfvertygelse, kunde man lättekigen falla på den föreställningen, att man sökt skäl för att komma till ett önskadt mål. Men hvarföre skulle man ej vilja låta Rikets Ständers hopp i denna fråga realiseras? Mäktiga intressen hänga ju dervid. Öfver trettio år hafva blifvit använda för frågans lösning; och detta synes nu kunna ske till folkets belåtenhet. Men skulle mäktigare intressen kunna lägga hinder i vägen? och hvilka kunna dessa intressen då vara? I fruktan att en ny eller omarbetad mäklareordning skulle af förslagets antagande påkallas, kan hindret icke ligga; ty den, som är bekant med närvarande lagstiftning, vet nog, att de fireskrifter, som innefattas i 1720 å-s mäklareordning och dertill gjorda tillägg, ej i någon mån fordra förändring i följd af ett sådant antagande, utan äro för ändamålet fullt tillräcklige. Orsaken måste således, i händelse den existerar, sökas på annat håll. Vi vilja dock ej inlåta oss i gissningar. Aftonposten har emedlertid antydt lämpligheten att öfverlemna frågan till lagberedningen, ehuru den ej kunnat gilla de skäl för afstyrkande, som Högsta Domstolen användt. Men hvartill tjenade detta öfverlemnande, om ej att ännu i åratal uppskjuta en reform, om hvars nödvändighet tankarne äro odelade? Icke blir lagberedningen derföre mindre behöflig, att Rikets Ständer sjelfva uppgjort ett förslag till lag, som i sina verkningar kunde blifva välgörande? Och icke minskas förtroendet till Ständernas opinioner öfver lagberedningens Jlagstiftningsförsök, äfven om nådig sanktion nekas å ifrågavarande förslag och lagberedningen lyckas utarbeta ett nytt, som vin-l: ner Konungs och Ständers bifall. Men orsaken må emedlertid vara hvilken som helst, så äro vi dock förvissade, att Sverzes Konung ej har annat mål än sitt folks väl; och att man således med trygghet kan afvakta hans beslut i ämnet. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Förra korrektionsbjonet Brejer har blifvit andagad och häktad för delaktighet i ett blodigt väld! mot gardisterne Wall och Reuterdabl vid kongl, ndra gardet. Historien är följande: Brejer, som j A