Aftonbladet – 13 juli 1849, sida 1

detta vattenfat, som om hon räknat de brokiga blommorna och förgylda ornamenterna på dess botten. Ljusstrålen glittrade och darrade i dess spegelblanka yta. Då du ej mera kan lefva för den verld, som varit din afgud, skall du tvingas att lefva för henne som är mera värdig att vara detn, sade hon med kallt allvar. Då du från en ung, vacker och intagande man förvandlas till en skröplig gubbe, så ful att alla rysa dervid — utom den, hvars hjerta kastar kärlekens slöja öfver de vanställda dragen — då — är jag hämnad — djupt hämnad på samma gång jag gör en annans Jycka — och kanske äfven din. Skall äfven du en gång kunna lära dig, att det finns en annan lycka än den, som växer upp i egoismens granna drifhus. Ja, det är jag, som skall tvinga dig dertill, då jag med djerf hand flyttar fram tiden och låter den tidpunkt, som du så mycket fruktar, randas med morgondagens sol. Åter såg hon sig omkring och lät sina blickar hvila än bland blommorna i de höga vaser, som prydde hörnen af det lilla rummet, än bland vecken af de lätta draperier, som omgaf sängen, än på de bizarra figurerna på mattan. På denna matta hade han gått; ibland kuddarne i denna hvilstol hade han suttit — på denna bädd skulle han dröntma — kanske om ne, som för första och sista gången stod fnom denna tröskel. -Tusende glada minnen från en oåterkallelig tid vandrade långsamt likt ljusa vålnader genom hennes själ. Längesedan förklingade ord iterväcktes likt ett sorgligt eko och följde så noggrannt, som blott kärleken kan återgifva lem, efter hvarandra i hennes hjerta. Hon sänkte hufvudet i händerna. Hon vaggade sig innu en gång in i fordna dagars sällhet — ör att återvakna med dubbel förtviflan; för att, då drömmen flytt, omgifvas af ett ännu ljupare mörker. Det låg i denna blandning af ljus och skugga, if då och na en berusande, döfvande makt,