Aftonbladet – 11 juli 1849, sida 2

utsett och i alla mina bref förutsagt, olyckligtvis blifvit uppfyldt, ja mer än uppfyldt. Protestantismen är de facto inplantad hos en del af det goda och religiösa romerska folket, och förskräckligt nog är det prester, jemte den dåliga politik, hvari man indragit påfven, som åstadkommit detta. Ack min vän! tanken på en biskop, som låter med kartescher beskjuta sina församlingsboer, på en herde, som låter sönderslita sina får, på en fader, som sänder döden till sina barn, på en påfve, som vill regera, som vill med våld tvinga sig på tre millioner kristne, som vill återupprätta sin tron på ruiner, lik och blod — denna tanke, säger jag, är så besynnerlig, så orimlig, så skändlig, så ohygglig, så stridande emot Evangelii bokstaf och anda, att intet samvete kan undgå att uppresa sig deremot, att ingen tro kan hålla stånd deremot, att hvarje hjerta dervid måste rysa, att hvarje tunga måste förbanna och häda. Ack, tusen gånger bältre hade varit att förlora allt timligt, ja hela verlden, om så hade fordrats, än att gifva sitt folk en sådan skandal. O! om Pius IX hade blifvit lemnad åt sig sjelf! Om han vid sina handlingar endast hade fått rådfråga sitt hjerta! Att börja med skulle han då icke bafva lemnat Rom. Hade han blifvit nödsakad dertill, skulle han icke hafva lemnat romerska staten utan begifvit sig till Bologna, eller Ancona elle Civita-Vecchia, der han skulle blifvit mottagen så som sänd från himlen. Romarne skulle hafva ha stat att gifva honom all möjlig hederlig upprättelse. Han skulle då icke bafva varit i Gaöta, icke derifrån afvisat de deputationer, som Rom skickat honom. Han skulle icke hafva utfärdat bannlysningen, som från konstituerande församlingen aflägsnade alla män med ömtåligt samvete, alla hans vänner. På rådet att anlita de andra makternas intervention skulle han hafva svarat: Hvad som går an för en verldslig furste, är skandalöst för en påfve. Man skall aldrig kunna säga, att Pius IX fört krig emot sitt folk. Jag vill icke med våld återtaga hvad jag icke kan ega annat än af kärlek. Jag vill icke att en droppe af mina barns blod skall utgjutas; tusen gånger heldre landsflykt för lifstiden, än att vädja till bajonetterna och kanonerna, hvilka, om de än underkufva mitt folk, beröfva mig dess kärlek och aflägsna det från kyrkan och religionen!, — O! om Pius IX hade fört detta språk! Om hans yttranden till kardinalerna varit i denna anda! Romerska folket skulle då hafva rest sig i massa, gått att uppsöka sin påfve, återfört honom i triumf och känt sig lyckligt att få lefva under en sådan furste. Det hade varit det säkraste och verksammaste medlet att uppväcka reaktionen och göra den stark. Men vädjandet till styrkan och kriget, stridens börjande och dess fasor hafva försvagat, afväpnat och tillintetgjort reaktionen, i stället för att gifva den kraft. Sjelfva de som förr voro för påfven hafva funnit rättvist och hederligt att man mött krig med krig; de hafva bortstött Pius IX såsom konung och börja redan förskjuta honom såsom påfve! Rom skall sannolikt duka under för franska armåens anfall. Hur skulle det kunna motstå Frankrike! Det är möjligt att påfven åter intågar i Rom med svärdet i hand i stället för korset. företrädd a! soldater, följd af bödeln, liksom Rom vore Mekka och Evangelium vore Koranen; men aldrig mer skall han herrska i romarnes hjerta. I detta hänseende är hans välde för alltid störtadt; han blir påfve för blott ett litet antal trogne. Den ofantliga majoriteten skall förblifva protestant de facto, ty den skall, af hat till presten, ej mer öfva religionen. Våra predikningar skola ej mer förmå något. Vi skola blifva ur stånd att göra katolska kyrkan älskad eller ens tåld af ett folk, som lärt sig att hata och förakta den i ett påtvingadt öfverbufvuds och ett af detta beroende presterskaps personer. Det skall bli omöjligt för oss att öfvertyga folket, att katolska religicnen är en moder och vårderska för folkens frihet och en borgen för deras sällhet. De vackraste argumenter, de mest gripande nu för tiden, de enda i folkens smak, de verksammaste, dessa foktiska skäl, genom hvilka vi för två år sedan besegrade de mest upproriska sinnen, de hårdaste hjertan, dessa argumenter gå nu förlorade för oss. Vårt embete skall blifva ofruktbart och vi sjelfva uthvisslade och föraktade, om icke förföljda och mördade. Tacka då i romerska kyrkans namn edra såkallade katoliker, de af edra tidningar som påstå sig vara religiösa. De kunna glädja sig åt att hafva uppmuntrat och understödt den nuvarande franska regeringen i detta broderkrig — — — — — sm mm mm BO nm LL — ), som i historien skall lemna ett af dessa blodiga blad, dem menskligheten och religionen under långa sekler hafva att försona. De hafva lyckats utrota katolska tron i dess medelpunkt, samt skaka påfvemakten, när de envisades att återgifva väldet åt den verldslige styresmannen. Huru ofantligt mycket ondt hafva de icke gjort! En dag skola de inse det; men för sent. Brefvet slutar med en varning till hierarkien att af. Roms . exempel lära sig att mer taga folkets parti, än maktens, och med en önskan att fransmännen icke måitte inträda i Rom annat än som vänner, hvarigenom åtminstone någon del af religionen och friheten kunde räddas. ) Den Parisertidning, hvarur vi hemtat brefyet, synes af belägringstillståndet hafva nödgats att här utesluta något ogillande uttryck om franska regeringens politik. (Red. anm.) orsa