Aftonbladet – 11 juli 1849, sida 2

med ett ärr på ena kindbenet. Han skall helsa från mig och ersätta er hvad ni uppoffrat på gossens uppfostran., Tala inte om det, kära Sigri, afbröt Catharina, sårad; du kan väl behöfva det du har. Vägen är lång för dig och ... Den bleka främlingen log: Ja, väl är vägen lång; men på den behöfver jag icke mycket.n Ja men; jag är säker på att jag har rätt, och det vill jag i alla fall bums inte tala om. Behåll det lilla du kunnat spara ihop med ditt arbete. Nästa vår kanske du kommer igen, och då vi råkas får vi nog göra upp om vedergällningen., Ja, när vi råkas! svarade främlingen rörd, och tryckte den lilla solbrända handen emellan sina händer. Alla hade somnat i skogvaktaretorpet; men den bleka modern satt ännu vaken i en vrå med sitt barn i knäet. Hon hade vaggat det till sömns under kyssar och tårar. Nu lossade hon hans arm från sin hals, reste sig upp och lade honom varligt ned hos den lilla sofkamraten. Ännu en gång lutade hon sig ned öfver hans ansigte, öfverväldigad af sina känslor och fattade hans lilla hand, den hon gång på gång förde till sina läppar och ögon. Djupa suckar pressade sig fram ur hennes förblödda hjerta. Farväl, mitt lifs, mitt hjertas sista sällbet, farväll, hviskade hon med döende röst. Ack! äfven ur ditt hjerta skall min bild för alltid försvinna, sedan den dunkelt -och sväfvande dröjt der några korta stunder, som ditt minne knappt skall kunna återkalla en gång då din själ kan fatta mina sorger och strider. Afven för dig skall jag icke vara annat än en sagolik skugga från din barndoms första dagar. Orden stockade sig i det beklämda bröstet loch dogo bort i en nästan ohörbar hviskning. Efteren stunds djup tystnad reste hon sig Jupp, smög hastigt ett litet förseglat Papper inom hans tröja och försvann. (Forts.)