Aftonbladet – 11 juli 1849, sida 2

Hon vandrade med snabba steg och orolig klappande hjerta den smala skogsvägen till sit hem. Snart stod hon vid dess dörr. TI gräset derbredvid lekte hennes son och sträckte armarna emot henne, då han såg henne komma. Hon lyftade honom upp i sin famn och kysste hans mörka lockar, hans panna, hans svällande läppar. Hon satte sig ned på stenen utanför dörrn och betraktade honom länge med ömma och tjusta blickar. I förstugan satt den unga guldlockiga qvinnan och sydde; hon fällde arbetet på knäet och såg leende på barnet och modern. Denna såg nu upp på henne, och det glänste en underbar eld i dessa ögon. Hon räckte handen åt henne. pCatharina! Blif en mor för denna arme varelse, då jag går till min hemort, sade hon : djup och öfverspänd ton. Det vet Gud att jag vill,, svarade den ung: qvinnan, i det hon lade bort sömmen oct tryckte den erbjudna handen. Men hvarföj vill du ej taga bonom med dig, när du går? Jag kan och får det ej, svarade hon sakta med nedböjt hufvud. Då hon upplyftade det glindrade tårar i barnets lockar. Vill dr lofva mig att älska och vårda honom, som e1 mor skulle göra, till dess jag skickar någor att hemta honom ? Ja, det lofvar jag heligt, snyftade den ljus: qvinnan med ett mildt allvar öfver sitt vän liga ansigte. Tack! Min välsignelse skall följa dig, då ja sjelf är långt borta. Hvarför skall du tala så der sorgligt? sad Catharina, mildt; det är som du skulle gå i dö den, och jag känner något så ångestfullt och be klämdt kring hjertat. Men jag vill inte fråga dig. Och jag kan icke svara dig, sade den blek qvinnan, vekt och sorgligt. Jag kan endas anförtro dig det käraste jag eger. Jag ha sett nog för att veta hur mycket en perso till i ert hus tar bort af hvad ni mödosam förjenat. Jag Har litet pengar, som jag wil gifva eder, till dess det kommer någon efte barnet. Denna någon är en gammal gubbe