Aftonbladet – 11 juli 1849, sida 1

I Blif inte rädd, vackra Ingri, det är bara jag — Felix! sade en ung kavaljer i livre, med kokett upptornade lockar, framdragna manchetter och en air af misslyckad elegant. Jag skall gå med det här paketet till poststugan, återtog han, visande på ett försegladt paket, som stod upp ur rockfickan, och vi ha då samma väg ett godt stycke. Med kufvad vämjelse gjorde den tilltalade våld på sig och nickade leende. Jemt. får man springa för grefvens och grefvinnans nycker, och jag har varit ofta så förargad på dem derför; men i dag tackar jag dem riktigt, sade den gentila betjenten i en menande och artig ton. Jag såg det grefliga herrskapet nyss, afbröt hon, och Herre Gud så vackra de voro. Du, som ser dem alla dar, mån tro de äro så lyckliga som de se ut till?2 DÅ jan, svarade han i vigtig och vårdslös ton; det är både si och så. Grefvinnan är en liten barnslig toka, och grefven är, oaktadt sina tjugufyra år, en utlefvad rummelkurre — derför pinar hon honom med sin eviga kärlek, och han kommer nog alt sälta hennes tålamod på prof hvad det lider., Den bieka qvinnans drag aflspeglade det-förakt och den harm hon kände öfver detta oblyga intrång i de hemligaste, ömtåligaste gömnorna af en ung, känslig qvinnas bjerta och själ; men hastigt återtog hon sitt förra utsende af enfald. Jag skulle just, i anledning af den saken, unna berätta en rolig historia, eller kanske rättare en sorglig, tillade betjenten, strykanle sina små mustascher. Å, mån det I Ja! Det var en lång tid, för ett par år selag, som grefven väckte alla menniskors förvåning och min också, det tillstår jag. Från it vara en roue, Ja så... ja, det är detamma som en speleman, en lustig ture, lättinnig och så der... Nå, så blef ban i bast ladig och allvarsam. Inga äfventyr, inga ga:nskeper — och ingen menniska visste bvar an tillbringade sin tl Men jag KS mig