Aftonbladet – 11 juli 1849, sida 1

Det var några dagar efter denna qväli. Den sjunkande solens strålar irrade in ibland grenarna i den park, som omgaf det så kallade slottet. De smögo långs sandgångarna och hvilade här och der på en grupp af blommor 1 en grässoffa elier en löfsals genomskinliga väggar. Små fåglar driffade gladt i träd och busKar, brokiga fjärilar dansade lekande i den Jjumima luften. Allt andades detta obeskriftiga och vällustiga vemod, denna saknad, full af smärta och sällhet, af skärande svårmod och ljuft behag. som tillhör sommaraftnarna 1 norden, som ligger i luften, i blommornas doft, i vattinels sorl, i molnens fingsamma tåg, eller kanske mest i nordbons eget sinne, der allt återspeglas af en melankolisk själs underbara svärmeri och trånad. Bredvid en liten damm, hvars stillastående vatten skyldes af en matta med gröna blad oeh små hvita blommor, stod den bleka qvinnan, som sökt en fristad i skogvaktartorpet. Hon var sysselsatt att med en skyffel rensa sandgången från de grässtrån, som stuckit upp derpå: en sysselsättning, som föga öfverensstämde med hållningen af hennes sirliga gestalt. Hon lutade sig nu mot skyffeln ach i en bvilande ställning, föll af Nelag, Jät hon