Aftonbladet – 10 juli 1849, sida 3

slående kontrasten emellan dessa båda figurer. Der glittrade det i det guldfärgade håret, hvars Joordnade vågor kastade en skimrande dager löfver den släta pannan, de klara ögonen, fulla af en hel vårhimmels frid och ljus, de runda; rosiga kinderna, den leende munnen, de friska och starka formerna hos den ena. Der studsade det kallt tillbaka från den andras höga, spensliga gestalt och stränga, vemodiga anletsdrag, der en smärtsam erfarenhet och en djup sorg talade ett mörkt och bittert språk. Det var ett barn af den stora och hvimlande verlden, hvilken låg så långt från denna boning, hånadt, utstött från denna samma verld, som sugit dess hjertblod, grusat dess luftslott, blåst bort dess sällhet och lemnat intet qvar till tröst; och der bredvid log armodets dotter, oerfaren och frisk in i själen, utan andra drömmar än dem verkligheten återupprepade i hen nes torftiga bo, och de voro alla drömmar ff frid och kärlek. : Den bleka gvinnan spratt till och såg upp vid beröringen af den solbrända handen, sorö hvilade på hennes axel. Då hennes blick mötte dessa vänliga ögon, fölla af det renaste deltagande, sjönk mörkret undan och ett blekt leende dröjde en stund i dess ställe. Nej tack!, sade bon sakta. Jag är jeke hungrig. : Ni är kanske trött då? Der borta är en säng, som visst inte är rar och fin, men då man har gått långt så ...n Gästen kastade en blick åt det anvista bållet, på de omsorgsfullt ordnade lakanen, sopa betäckte den enda bädden, som fans derinne. Hon 1og åt den okonstlade välmeningen på samna gång hon ryste för att begagna sig deraf Jag är så van att sofva utan säng, sade hom acksamt, vatt jag lika gernå sitter bär öfver Matter tForu. följer.)