Aftonbladet – 10 juli 1849, sida 2

,Det der — jaså — ja, det är ett skogvaktartorp, som lyder under slottet — det ja — Vi skulle ju inte fara till köpingen vet jag? frågade bonden och höll stilla vid korsvägen. Jo, jol svarade hon lifligt, återvändande från de svårmodiga drömmar, hvari hon varit försjunken och vände hufvudet för att riktigt noga kunna granska alla smådetaljerna vid det ödsliga torpet och trakten deromkring. Det var ett ensligt och-förfallet ställe. Utan gård eller trädgård, något som annars ej den sämsta koja i Sverige alldeles saknar, låg den mörka stugan nedsjunken i den kärriga jorden. I mossan deromkring var en hel hop folk sysselsatt att odla och gräfvaFrämst bland dessa arbetare syntes en gammal gråhårig gubbe af ett mycket torftigt utseende, hvars spade blott tungt och långsamt genomskar den af rötter sammanflätade marken. Han såg upp, då vagnen for förbi, och lyftade på sin söndriga hatt. Solen lyste klart på hans ansigte, och den innerliga förnöjsamhet, det lugn och den milda välvilja, som uppenbarade sig deri, anslog På ett underbart sätt den unga qvinnan. Henne; anletsdrag veknade och förmildrades af ett ljuft leende, som hon ej kunde förklara sig sjelf orsaken till. Hon böjde nästan fromt sitt hufvud för att besvara helsningen, och sänkande sina ögon på det sofvande barnet, föllo tvenne stora tårar derifrån. Ännu en lång blick kastade hon på den dystra boningens buktiga väggar, dess små mörka föhster, till hälften gömda: under ett sjunkande och bristfälligt tak, de ojemna och nötta stenarne utanför dess låga dörr och den smala stigen, som ledde derifrån, samt följde sedan noggrannt alla vägens krökningar. Hon läste uppmärksåmt på hvarje afvisare och tog märke på hvarje korsväg, hvarje stuga dervid: Hennes tankar tycktes fått en helt annan riktning: och innan hop blef det varse var bop redan