Aftonbladet – 5 juli 1849, sida 2

äst upp förklaringarne öfver dessa samma fiurer. Han kände så väl den ordning, hvari le uppträdde, att han i en slags halfslummer numlade fram sina upplysningar, utan att se vå dem. Framför ett par små runda glas, präckta och dunkla, hvilka voro infattade på ramsidan af skåpet, var nu en temligen talrik oublik församlad, med den blifvande bruden i spetsen. Här kommer två tusen man kavalleri, predikade fader Olle, och tre tusen man infaneri, för att taga fatt på Bonaparten — det är nan, som sitter åsatt der borta i hörnet. Kom nte hit dul! afbröt han sig sjelf, uppvaknande ar sin dvala, i det han barskt afvisade en vallsosse, som äflades att se från samma sida som berättaren. Gå till glasena, der ser du det mycket bättre.n Ni, som har varit i krig, känner väl bäst till hur det hänger ihop med det der, anmärkte den långa drängen, som så förvillat Stina. Ja ja men, svarade Olle; men för er säser jag hur det faller mig in, mumlade han för sig sjelf; ni begriper det lika mycket ändå.n Se der! återtog han högt, i det han vred om den gnisslande trärullen, hvarpå taflorna voro uppvirade. Der kommer en prinsessa och en prins. De mötas i en stor skog, och öfver dem i ett grannt moln sitter kärleksguden. För se, i det landet äro de hedningar och dyrka kärleksguden,, tillade han som en upplysande parenthes. Husch! Jesus Guds son!, utropade bruden rysande, i det hon aflägsnade sig för att titta genom fönstret efter länsmansfrun, och med en andäktig suck tummade på de hårda papiljotterna, som likt slantar slängde bakom öronen. Här är pepparfågeln. Det är en rar, mycket rar fågel, skall jag säga er. Så rasande rar, att ingen varit god till att få se honom. Se der ser ni honom nu. Så der ser han ut. ;Hvar har han klorna? frågade vallgossen, som var den mest intresserade. Klorna! upprepade Vis-Olle föraktligt, shan har inga klor och har aldrig haft några. Det är just rariteten det, att han har klöfvar i stället.