Aftonbladet – 4 juli 1849, sida 2

De båda samtalande afbrötos här af att sängkammardörrn gick upp och Socker-Lotta utträdde. Hon hade kastat en dyrbar sjal öfver sin oordnade drägt, och med en glad och angenäm helsning gick hon liksom händelsevis genom rummet och stannade i några småbestyr vid fönstret. Konrad gjorde en knappt märkbar böjning på hufvudet och vände sig åter till sin bror. Denne gaf henne en förkrossande blick, den hon besvarade med en illparig grimas, hälften skalkaktig och hälften harmsen. aDet är en mycket qvalmig luft i dag, började hon läggande hufvudet på sned och gnidande händerna i hvarandra med en air af värdinna. Får jag bedja dig att gå ut, kära Lotta, afbröt hennes älskare ogeneradt, och Lotta aflägsnade sig åter, ännu i dörrn draperande sig med sjalen på det mest förföriska sätt. Det enda jag har emot henne, sade han, då hon gått, vär hennes oförbätterliga koketteri och hennes trassel med pack och käringar af alla slag. Men det är en småsak som man lätt Islömmer, och jag tycker om att ständigt finna Ihennesunderlägsenhet. Den tiden jag fann mig sjelf underlägsen, fann jag mig aldrig rikUgt väln Det är godt att du nu gör det då. Jag vill ej besvära dig och henne längre, sade Konrad, i det han reste sig och tog sin hatt. Skulle du vilja besöka mig, så vet du hvar jag bor. Jag kan icke rätt förlika mig med ditt familjelif och råkar dig helst utom detsammanv. PO ONå jag det förtänker jag dig alldeles inte!