Aftonbladet – 4 juli 1849, sida 2

Dessutom är det ren politik att stå till qvinnorna i det förhållande, att man kan afskeda dem när man behagar; derigenom får man ej orsak att göra det. ;Du är således belåten med din närvarande belägenhet ? frågade Konrad, ironiskt betraktande förödelsen omkring dem. Ja, det är jag visst på det hela. Hvar finns väl någon belägenhet, som ej medför obehag ibland. — Löjtnanten tänkte här på strumporna och den uteblifna middagen. Men man lefver dock ett lätt och ogeneradt lif på det här sättet — och upprigtigt sagt, har jag alltid varit generad af att vara fin. Det kan gå an, om jag får anlägga finessen på samma gång, som jag drager på mig en bättre rock och allägga den med rocken. I hvardagslag är den odräglig och besvärlig af tusan. EE Du skulle då ej vilja återvända till Sigrid? Fordna dagars minnen ha ingen dragningskraft för dig mera, och du saknar ej det förflutna? Ne-ej, kära Konrad! Sigrid är säkert lika nöjd som jag med det närvarande. Jag erkänner att hon har till och med mera skä dertill än jag bar. Det är intet troligt elle ens tänkbart, att en qvinna vid nitton år längt hänger fast vid det gamla, utan att söka sit något nytt till tröst. Hvad mig angår, så tillstår jag, att jag känner motvilja för att återgå till mina fordra förhållanden. Jag skulle då åter igen börja att skura mina tänder och tvätta mina fötter, sitta vid dukadt bord på en viss timme och helsa, då jag kommer hem Nu är jag icke bunden af något — och mir mesta tid tillbringar jag i alla fall med att sofra.