Aftonbladet – 4 juli 1849, sida 1

Om en stund återkom löjtnanten, putsad och rakad, glad och fryntlig; svor några eder öfver att se sin hatt förvandlad till gigg, kastade den olyckliga damen med våldsamhet derur, borstade den med armen och ämnade sig just att gå, då han hejdades i dörrn af den ruggiga barnpigan, som hviskande och i brådskande ton förkunnade, att det var en herre derute, som frågade om löjtnanten vore hemma. Se så ja! Der ha vi vännen! Djefvulen annamma!, återtog han, kastande hatten på en stol och mönstrande med ett hastigt ögonkast sin omgilning. Hur skall man göra?, ,Hvad du kan bråka? svarade Lotta, skrattande, i det hon tog på sig en tillgjord ställning och min, beräknad för gästens emottasande. Löjtnanten hopföste brådskande med fötterna le spridda effekter, som betäckte golfvet, och og ifrigt åt Lottas axel, för alt på detta besripliga sätt tillkännagifva sin önskan om hennes aflägsnande. Kors, låt bli mig! Jag skall nog gå ändå. Du är då så förarglig, att man kan bli riktigt rg på dig muttrade Lotta småskrattande, i let hon försvann i nista rum, dit löjtnanten vandlöst inkastade allt hvad han fick tag uti och slutligen smörtallriken, hvarefter dörren vältigt slogs igen om alltsammans och han vände sig emot den väntade. Hastigt steg han dock tillbaka af öfverrasking. Dörren var redan stängd efter en peron, som stillatigande betraktat slutet af löjtlantens busliga bestyr.