Aftonbladet – 3 juli 1849, sida 3

rjutskottet dömt ganska rätt. — Jag säger här ufskottet, men pätager mig gerna personligen allt ansvar för detta förståndiga beslut. i ! Hr S. har således icke, såsom han säger, blifvit Iförvägrad replikrätt, i tidskriften; den blef honom ;I medgifven på vilkor, hvilka, om de uppfyllts, besparat besvär för honom, mig, allmänheten och AftonHbladets redaktion, utan ringaste mehn för någondeIra, som jag tror. q De två nämnde omständigheterna äro emedlertid i mina fel, för hvilka hr S. först inblandade mig i Jtvisten om hans krigslagtolkning. Jag har med Iden intet att göra; men; det oaktadt, egnades åt mig, äfven nu sednast, uppmärksamheten af en hel spalt i A. B., under det att den artikel, som rörde Isjelfva saken, krigs!sestolkningen, förklarades fcke I kunna besvaras, emedan författaren (tidskriftens reIferent för krigslagmål) skall hafva ådagalagt den dåliga tonen att icke tillkännagifva sitt namn. Åter ett eget begrepp om tryckfriheten! Om hr S. aldrig sjelf skrifvit anonymt mot namngifna personer, så må han hafva rätt till nämnde grannlagenhet; men ännu är den satsen icke hvarken genom låg eller bruk, och minst i tidningar, häfdvunnen, att man alltid yppar sitt namn i tvister med namngifna personer. TI detta fall hade hr 8. dessutom intet skäl att klaga öfver anonymitet. Den ifrågavarande personen har underskrifvit den befattning, i hvilken han kan efterfrågas; han har aldrig för någon gjort hemlighet af hvem han är, och hr S. vet det högst sannolikt. Jag förstår icke hvad hinder det kan vara, att skrifva mot en författare, ehuru man icke får nämna hans namn. Hr S. säger, att jag påbördat honom något icke med sanningen öfverensstämmande, då jag sagt, att han yttrat sig icke få rum i tidskriften för en replik, om den icke blefve afsekreteraren korrigerad.n Om hr S., vid omförmälandet att hans replik icke erhöll rum i sitt nuvarande skick (d. v. s. okorrigerad af sckreteraren) icke haft för afsigt att bibringa läsaren den föreställningen, att utskottet gjort ett sådant, eller dermed likartadt vilkor, så hade hans parentes lämpligen kunnat uteblifva eller gifvits en tydligare språkform. Såsom den nu stod, hade jag full rättighet att bestrida påståendet, att någon korrigering varit ifråga. — Jag förebrås, i sammanhang bärmed, att i tidskriften insända artiklar nästan aldrig förekomma i ursprungligt skick. Det är första gången jag hörer detta, under form af klagomål. Mevas härmed tankeeller sakändringar, så ske sådane aldrig uten författarens medgifvande och förekommer naturligtvis ganska sällan. Menas åter språkfels undanrödjande och någon menings, genom utbyte af ett ord, bringande till mera klarhet, så sker sådant naturligtvis för författarens, men icke för min skull. Sådant är visserligen icke en redaktions pligt, men en välvija, för hvilken hvarje lagom egenkär författare brukar vara tacksam, likasom jag är det mot A. B:s redaktion, som, mig oåtspord, rättade tvenne språkfel i min sednaste artikel. Sådant bänder visserligen icke den, som är ofelbar, men för oss vanliga författare af lägre ordningar, har erkännandet af misstag och förbiseenden ingen svårighet. Mig förebrås, att jag påpekat egennyttan såsom driffjeder -till hr S:s öfverklagande af hvad i tidskriften influtit. Hr S. behagade erinra sig sina egna ord i A.B. J 438: Antag att jag är förläggare till ett arbete, om hvilket det faller någon in .., låta publicera, det nämnde arbete är förvillande 0. 8. V.s.. Antagom, att jag såsom en naturlig följd af dessa påståenden, ser mina åtgöranden nedsatta och all påräknad afsättning förbi, samt detta oaktadt alla de gjorda påståendena äro oriktiga: Ar detta ej förnärmande 0. s. v.2 — Hvad yttrade jag härom? Jo, jag förvånades öfver detta begrepp om tryckfiiheten, — som var så förträfflig, då den berömde och derigenom skaffade afsättning, men så förkastlig, då den klandrade, och tillade: ÅAtt en författare beklagar sig öfver anmärkningar derföre, att de minska hans afsättning, är något i sanning ovanligt. Det är således hr S. sjelf, som väckt frågan om den påräknade afsättningen. Den s k. påpekningen är således hans egen, icke min; jag har endast förundrat mig öfver att den kunnat ske. — Ått en författare, då hans arbeten klandras, inOM sig tänker på en minskad afsättning. må vara ganska lofligt; men att han yppar detta bekymmer för allmänheten och åberopar det såsom skäl, hvarföre klandret är förnärmande, — det är detta jag funnit ovanligt. Hr S. hänvisar mig till utgifvandet af infanteriexercisreglementet, som bordt afhålla mig från hänsyftningar å egennytta. Hr S. borde om denna tvist och sitt eget uppträdande i den, åtminstone minnas dess orsak. I hvems hjertsköldo — jag vet icke om detta br S:s uttryck skall tagas heraldiskt eller moraliskt — egennyttan bor: derom är det bäst att vi låte Gud få döma; menniskorna tro ändå hvad de vilja. Hr S. säger, att jag afgifvit en slags förklaring, nvarföre ett mål, afdömdt 4846, icke förr i tidskrifen blifvit intaget, samt tillägger, mindre höfligt, vatt denna förklaring får stå till den kraft och verkan den kan medföra. Jag får då nämna, att förklaringen icke är ett slags, utan en ganska bestämd; samt att den står, icke till den verkan den kan, utan till den, som den måste medföra; enär de, ända sedan 4843 års början afdömda krigsmålen, blifvit i en sammanhängande följd i tidskriften referade, samt fortgå, i den mån referentens mycket upptagna tid och tidskriftens begränsade utrymme det medgifver. För enhvar subskribent å tidskriften är detta kändt, således äfven för hr S. Stockholm den 2 Juli 4849. J. A. Hazelius. Då Aftonbladet icke velat neka hr kapten