Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 3

nanten icke är ömtålig, så tyckes mig, synnerligen hvad vissa saker beträffar, detta tillkännagifvande af hr öfverstelöjtnanten hafva varit helt och hållet öfverflödigt. Aftonbladen N:is 40, 49, 29, 40 och 48 torde vara tillräckligen beriktigande i såväl det ena som andra fallet. Hr Hazelius meddelar som skäl hvarföre min replik förvägrades rum i Tidskriften: att, i motsatt fall, det ej kunnat förmenas de angripne alt svara, c. Satsen är vacker och öfverensstämmer med rättvisan; här har den dock endast varit en missledande skylt; ty ehuru jag redan i Tidskriften var angripen, förvägrades mig likväl replikrätt. Att akademien eller sekreteraren likväl ej alltid så går till väga, bevisar Tidskriftens sednast utkomna häfte, der en replik, upptagande ej mindre än 42 sidor, finnes intagen, och hvarvid noten, pag. 215, är särdeles anmärkningsvärd. Hr Hazelius har, sedan han först på sitt sätt tydt mina ord, förklarat sin förvåning öfver milt begrepp om tryckfriheten, samt derefter af mina yttranden behagat draga slutsatser, hvilka påpeka egennyttan såsom driffjäder till mitt öfverklagande af hvad i tidskriften influtit, och min missbelåtenhet öfver hvad deruti vägrats plats. Jag har i mitt bref till redaktionen af Aftonbladet — se J4 438 — yttrat, att jag ansett förnärmande ett mot mig personligen riktadt angrepp, då det som sådant var obehörigt; att jag ansett detsamma orättfärdigt, då det var af natur att menligt kunna inverka på annor mans rätt; att jag, under dylika omständigheter, ansett det vara elt svårt missbruk af tryckfrihelen att bli förvägrad rätt till replik i samma organ som kolporterat angreppet. Finnes väl häruti ämne till den förvåning hr H. säger sig hafva erfarit? Jag tror det ej. Jag vågar i stället tro, att ämne till en dylik känsla finnes i hr H:s sätt att tyda och kompilera. Med hänseende till hvad hr H. behagat insinuera som slutsats af mina föregående yttranden, får jag tillkännagifva hr H., att egennyttan icke bor i min hjertsköld och att utgifvandet af infanteriexersisreglementet och dermed gemenskap egande omständigheter äro af den art, att de en gång för alla borde afhålla hr H. från alla slags sådane hänsyftningar, som den ifrågavarande. Hr H. säger, att den första af de i min replik åtföljande bilagor, nemligen anmälan i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift af de af mig utgifne krigslagarne, tillkommit på min egen derom till honom gjorda begäran. Hr H. har deruti fullkomliger rätt; men han borde ej härvid stannat i sitt referat utan han borde äfven tillagt, att akademiens stadgar, kap. 3, 8 49 innehålla: I akademiens stadga införas: — — — -2:0 Underrättelser om inoch utländska krigsvetenskapliga arbeten; och att dej var med anledning häraf som jag hos honom, i egenskap af sekreterare, anhöll, som en mitt arbete tillkommande rättighet, att detsamma i tidskrifter måtte blifva anmäldt. Huru anmälningen skedde detta berodde åter på referenten. Att den blef til arbetets fördel, måtte väl icke läggas mig till last då hr H. säger sig sjelf hafva varit recensenten. Hr Hazelius har funnit sig påkallad att afgifva er slags förklaring, hvarföre ett den 30 April 4846 : Krigshofrätten afdömdt, en kronoarbetskarl rörande mål, ej förr än i detta års 3:e häfte af tidskrifter blef intaget. Härvid har jag intet annat att säga än att nämnde förklaring får stå för hr H:s räkning till den kraft och verkan den kan medföra. Hvad slutligen angår hr H:s yttrande med hänsigt till andras arbeten: att han aldrig velat störa någon i sin afsältning (12), så är detta yttrande ett sådant slags kuriosum, att det bör beledsagas med en speciel hänvisning will Aftonbladen JM 29 och 48. Angående hr Haz. sccius eller referenten af de i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift, under svensk krigslagskipning intagne mål, så anser jag mig, under åberopande af hvad jag yttrat i Aftonbladet AA 4358, här endast, med hänseende till dess sednaste uppträdande, böra förklara, att ehuru prunkande den använda signaturen än må synas, så är den ändock icke annat än en mask, hvarunder rösten fortfarande tyckes vara Jakobs, ehuru händerne möjligen äro Esai, och hvilkens bibehållande, sedan motparten uppträdt med öppet visir, bevisar minst sagdt så då ig ton, att hvarje direkt genmäle från mig vore bevis på en uppmärksemhet, hvilken under närvarande förhållanden ej å min sida kan ifrågakomma. G. M. Stjernsvärd.