Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 3

Kostnaden för dessa dagaflöningar lärer bestridas till en del af fästningsbyggnadsmedel, till en del af fångvärdsanslag, och tyckes att samma fonder borde med lika rätt bestå artillerigarnisonen samma aflöningar, enär denna på samma sätt och i lika tur som infanterigarnisonen bestrider fångbevakningen och fångbetäckningen under fästningsarbetena. Det lärer icke heller kunna bestridas, att all bil lighet fordrar, det artilleriets befäl, för sin garnisonstjenstgöring och det ständiga tvång densamma medförer, icke allenast å fästningarne, der de hafva alldeles enahanda mödor med infanteriet, finge åtnjuta samma förmåner af traktamente, ved och ljus — utan äfven för samma tjenstgöring å hufvudstationerne, finge serskild aflöning. Jag tror icke, att om ett på roten förlagdt regemente organiserades till artilleri, eller om ett artilleriregemente inrättades med samma frihet från tjenst mellan exercistiden, som Vermlands fältjägare — att man då skulle kunna aflöna det mindre, än de värfvade och garnisonerade artilleriregementerne nu äro — eller för detta vapens skull, såsom sådant, dess längre exercistid och dess kunskapsprof bestå åt en underlöjtnant mindre än 400, åt en löjtnant 130, åt en kapten 400 rdr mera på stat, än infanteriets allmänna stat för det vapnet nu bestämmer. Vi hafva redan sett, att Gottlands nationalbevärings artilleriofficerare, utan dessa kunskapsprof, utan denna långa exercistid, redan ega, blott för vapnets egenheter skull, denna proportionsvis högre lön sig tillerkänd. Då detta är ett factum, och sakens behörighet icke kan bestridas, så är det klart att artilleriet nu gör sin stränga garnisonstjenst för ingenting, eller för blotta inqvarteringen, som är detsamma, eftersom den bestås åt andra garnisonstrupper, som äfven hafva serskild aflöning, och nog måtte detta erkännas vara orimligt — så vida man icke på fullt allvar anser, att en artilleriofficer icke skulle kunna använda sig på något för utkomsten och för sin bergning förmånligare sätt. Om man ville besinna, att ingen officer uti vår i allmänhet tarfligt aflönade arme, under sin subalterntid, d. v. s. emellan 48:de och 38:de lefnadsåret, torde kunna lefva ensamt på sin lön, utan andra inkomstkällor, såsom eget arbete, utöfver eller bredvid tjensten, egen förmögenhet, elier föräldrars och anhörigas understöd, och att den, som icke äger någotdera af de ,sednare och icke är i tillfälle till det förra, nödvändigt måste skuldsätta sig och lefva på krediten, i förhoppning på framtiden — så skulle man få lof atj erkänna den ständigt tjenstgörande artilleriofficerns beklagansvärda ställning. ZLusten at! genom eget arbete förvärfva sig något påbröd å kronans kaka torde sällan saknas, äfven hos honom — men vilkoret derför — en disponibel tid fattas honom. Denna äger deremot i rikt mått den indelte off cern, och genom ett förståndigt användande deraf är denne i stånd att rätt ofta slå sig ganska bra ut medelst allehanda biförtjenster, helst som landtbrukare och arrendator eller inspektor vid landtegendomar, landtmätare eller idkare af mångfaldiga andra lämpliga yrken, mellan mötestiderna. Afven i statens tjenst kan han, med bibehållande af lönen, blifva på hvarjehanda sätt anställd, utan att tjensten eller kamrater deraf lida, enär tjensten på roten vanligen lätt kan arrangeras. Vid rekognoseringserbeten, vid arbetskompanierne, såsom lärare i statens skolor, såsom stabsofficerare m. m., ser man i tjenst qvarstående indelte officerare använde. Sådana förtjensttillfällen af förra slaget äro artilleriofficern omöjliga. Vore han än den skickligaste landtbrukare eller landtmätare, äger han dock ingen tid att egna sig åt sådant. (Forts.)