Aftonbladet – 30 juni 1849, sida 2

upptäcka din strålande bild, min lilla pullal Du tror mig ej, det ser jag, afbröt sig sjelf Lotta; men hade jag icke tagit brefvet att nysta svart tråd på, så skulle jag bevisa dig att det stod så.n Kors hvad är det lönt att tvista ompn, svarade Solrosen. Jag hörde ju sjelf att han kallade dig en ärekrona i går. Jag tycker mycket om löjtnant Gustaf dessutom. Han är så munter och har så roliga och pittoreska historier att komma med. Men min lilla Fritz är ändå bättre, det får du förlåta; det är något sypermt! Det kan Gustaf också vara när han vill. Och så skäms han icke för sina vänner, som andra förnäma herrar, bevars! Om han är i det aldra största sällskap, så helsar han på mig, och för hvem som helst säger han, att jag är en förbannadt treflig och söt flicka. Om du hade tid att stanna hos mig, skulle du få se att han icke anser för något genant att komma hit midt på ljusa dagen. Jag tycker riktigt att ban förefaller mig som den der Rudolf i Parises Mysteringar. Ack, så söt han var! Och Marieblomman sedan! Jag föreställde mig henne alltid som du. Då tycker jag mera om den Vandrande Juden, inföll Solrosen, för att afböja smickret. Jag kommer alltid att tänka på Jeremias och hans missöde; det var just något ditåt. Sjelfva den juden var ju så löjlig, att man kunde grina sig förderfvad åt honom, och om det inte hade gått så sorgligt på slutet, så vore det en bra rolig bok., Då har jag en som är bättre, som Gustaf lånat mig; den heter Flickan i Stadsgården af Blanche. Se Blanche, han är då min förtjusning! Och der som han beskrifver den ryska furstinnans rum är det då alldeles magnifikt. Jag läste om det stället tre gånger.