Aftonbladet – 29 juni 1849, sida 2

då skulle de också i stället att glada och frivilligt komma till oss hvarje dag, undvika oss, se surmulna ut och på allt vis låta oss märka att de ångrade sig.n aJa, jag tänker att det nog var på knep som min trefliga Gustaf blef fångad, muttrade Socker-Lotta. Hennes påbörjade reflexioner afbrötos af de inträdande herrarne, hvilka kastade sina kappor och mössor vid dörren och rusade fram med ganska högljudda och förtroliga helsningar i den lilla glada kre!sen. Ah, hvilken samling! utropade baron Fritz H., en liten mörk karl, med stora mustascher. Solrosen, Sommarfågeln och min aldra som sötaste Socker-Lotts.n Nu ska vi ha trefligt af tusann, inföll löjtnant Gustaf. Här är champagne,, fortsatte han, i det han drog upp ett par buteljer ur fickan och satte dem med sådan styrka i bordet att glasen dansade: De trenne flickorna klappade bänderna af fröjd och räckte dera sedan åt den trefliga gästen, kärvänligt blickande i hans ansigte. Man drack och sjöng. Herrarne hvisslade och trummade på bor et, som ackompagnemang åt Lotta, hvilken nu tagit ned sin guitarr och sjöng till den: Vore jag blomman, i den mest raska och lifliga galopptakt. Tvetydiga anekdoter, roliga händelser ur de försanslades eget lif, ordvändningar med ständigt samma syfte, vexlade om, och man hade trefligt af tusan Löjtnant Gustaf T., som yttrat detta, var en ung, ganska vacker karl, med milda, trovärdiga, blå ögon och en frisk, manlig hy. Då man studerade detta öppna och förstindiga ansigte och vidare i hans hållning och sätt alt vara ertappade tusende små bevis på finsre vanor och bildning, så kunde man ej annat än förvånas alt finna honom i ett sådant sällskap. vet var här han fann sig road a att till