Aftonbladet – 29 juni 1849, sida 2

Du misstar dig, svarade hon kallt och allvarligt, i det hon långsamt drog sin hand tillbaka. Jag väntar ej på någon. Gustaf är bortbjuden i afton och skulle ej återkomma förr än sent., Jag ser för väl på din rodnad hur det är dermed, och jag vill icke plåga dig med ett deltagande, som sårar dig; men vi hafva för länge lefvat tillsammans att kunna bedraga hvarandra.n Det är ej heller min mening att bedraga dig. Hvarföre skulle jag neka, att jag saknar den som är mig så kär. Och när man saknar, fruktar man också. Sigrid teg; en lätt suck. var hennes svar. nAck, Sigrid! återtog Konrad ömt och sakta, i det han ånyo tog hennes hand och lade den mot sitt bröst; hvarföre skall du af en missförstådd hederskänsla stöta tillbaka den enda vän du eger. Man må vara aldrig så stolt, aldrig så djupt och ömtåligt sårad, så är det dock godt att ha ett varmt hjerta att luta sig till med förtroende.n Sigrid teg ännu; hon blott skiftade färg och stred med de olydiga tårarne. Nå, du behöfver ej heller i ord erkänna sanningen deraf. Vi förstå hvarandra tillräckligt ändå. — — Jag sätter icke ens i fråga, återtog Konrad efter en stunds tystnad, patt Sigrid missförstår mitt beslut att oförtäckt tala i detta ämne, så grannlaga, så obehörigt för hvar och en, som ej omedelbart är intresserad deri. Jag skulle icke heller ha gjort det, om jag icke älskade dig — — som en bror, om jag icke lidit af att se dig lida, och om 328 trott mig kunna förjaga detta lidande. Det är i anledning af denna öfvertygelse, jag varit så envis och förföljt dig så — du skall nog förlåta mig det. ug det (Forts. följer.)