Aftonbladet – 28 juni 1849, sida 2

Ibladets. Och när vi visade Bore den uppmärksamheten att genomgå hans citaler, befann det sig, att de anförda tidningarne, alldeles i likhet med Aftonbladet, önskade Sveriges uppträdande till hjelp åt Danmark, men dels uttryckligen tillkännagåfvo att denna hjelp icke skulle. vara Väpnad, utan diplomatisk (just som A. B. föreslagit), dels sade mgenting i och för det praktiska af hjelpsättet, utan blott i allmänna termer yttrade sig med omnämnande af Svenskarnes utmärkta tapperhet. Sedan vi gjort Bore uppmärksam på orimligheten att sätta sig i opposition mot Aftonbladet i en fråga, der Bore antingen tänkte ingenting som höll stånd, eller tänkte alldeles detsamma som A. B.; så upphörde Bore att vidare yttra sig i den riktningen, cch nöjde sig i stället med att fortfarande, på ett varmt och berömligt sätt, tala godt för Danmark och förorda en Skandinavisk förening (hvarom nyligen förtjenstfulla utdrag ur artiklar af L. Daa stått att läsa). — Ett par insändare i Aftonposten försökte väl ock en tid att, jemte kamp för Danmark, tillika taga till ordet mot Aftonbladet, under den kuriösa förutsättringen att A. B. skulle vara detta goda granuril: gramse; dessa insändare visade sig dock sna:t benägne att taga reson, visserligen icke så, att de erkände sina misstag, hvilket i A. P. icke lärer låta sig göra, men likväl så, att de ej vidare fortsatte, utan förlade sin polemiks trupper i tystnadens vinterqvarter. Således tycktes det vara förbi med denna enfaldiga libellering, hvilken knappt kunnat utgå från annat motiv än det hos vissa fraktioner existerande lefnadsbehofvet att i likt och olikt få yttra sin lilla välmenande vrede mot Aftonbladet; då slutligen en i Calmar-Posten synlig Korrespondent för den 14 dennes uppträdt med ett par resonnemanger, vitinande ej om skandinavism, men om ultraskandinavism, och dem vi ej vilja låta passera alldeles ovidrörda. : Han beklagar Aftonbladets afvothet mot Skandinavismen, då samma blad för några år sedan tvertom talte ur en helt annan ton. Skada, att korrespondenten icke härtill bifogar ringaste ord, egnadt att visa olikbeion hos A. B., i sympathierna för Skandinavismen, förr och nu. Vi förbigå således den inci öfverlåtande åt k—n sjelf, att vid läglig fälle efterse i sina anteckningar, och tillika att läsa i sjelfva A. B. för att inhemta hvad der står, hvilket icke skadar då man skall skrifva deremot. Sedermera yttrar k—n sin harm öfver A. B:s önskningar och uppmaningar till de Nordiska rikena att sluta sig till Tyskland och det tyska förbundet, hvarvid han utropar: Existerar då f. n. i verkligheten något dylikt förbund, — — Anm. A. B. hade aldrig talat om anslutande till något tyskt förbund, men väl om anslutande till Tyskland, hvarigenom ett stort folkförbund mellan de germaniska och nordiska folken en gång skulle kunna komma att uppstå, och som förslagsvis kallades ett GöUuskt förbund — således någonting alldeles annat än det förutvarande undergångna enskilda s. k. tyska förbundet. — — och (fortfar k—n) burudana äro vilkoren derför? Aro de egnade att befordra nordens sanna väl, eller är icke Tyskland sjelft i närvarande stund snarare en motbild af ett lyckligt land? Kan väl någon af Sveriges innebyggere med Aftonbladet på allvar tro, att de stora makterna Ryssland och England m. fl. någonsin skola tillåta ett sådant förbund? Nej, tvärtom skulle då förestå norden samma öde som drabbade Danmark 1807, neml. att dess flottor röfvades, dess kuststäder blefvo bombarderade och härjade, 0. s. V. I dessa rader döljer sig en naiv sjelfbekännelse, som möjligen i och för denna författare ingenting har att betyda, men icke saknar sin mening rörande ultraskandinaverna i allmänhet; och hvarpå vi redan förut väckt uppmärksamheten. Det är egentligen för att vara Ryssland behagliga, eller åtminstone for att ej väcka dess vrede, vi — enligt K—niC. P.— måste akta oss från ett närmande till Tyskland! England nämnes visst vid sidan af Ryssland, men det bar tydligen tillkommit blott för att gifva fyllnad åt uttrycket: de stora makterna,; ty det inser hvar och en, att England ingenting skulle kunna hafva emot det slags allmänna folkförbund, hvarom A. B. talat, inneslutande hela vestra Europa, och bvari England sjelf vore inbegripet. K—ns mening är i grund endast: mot Ryssland skall man vara underdånig! För att icke utsätta sig för dess misshag och deraf härflytande faror, måste Nordens folk akta sig för ett anslutande till de germaniska stammarne. Detta igger i bottnen på det Uitraskandinaviska sträfvandet och utgör också en af dess skillnader från det äkta Skandinaviska, såsom vi ippfattat detta, hvilket åsyftar ett närmande emellan de Nordiska nationerna och hela det jfriga Vest-Europa till. gemensamt beskärm not östern. Ultraskandinaven i Calmarposten gör sig slutigen nöjet att ur de från Danmark hitkomna Runerna till Oscars Sagax aftrycka åtskilliga verser, framför hvilka han andrager, att Aftonoladet skall hafva kallat detta poem en Smädekrift. Det är också egentligen för att bevisa let besagde Runer, icke äro en sådan skrift, om de citerade verserna blifvit inryckta i C. P. Härvid erinra vi endast, att A. B, aldrig sifvit det danska poemet det specifika namnet smädeskrift; men derom sagt (A. B. J 434): att det är späckadt med nedsättande utlåtelser m konungen i Sverige,. Längre ned i samma rlikel yttrade A. B. det vara rätt begripligt, hvaröre ultraskandinaverna ur dessa Runer hemat en välsmakande honung. Och detta beviar sig ju ock af korrespondenten i CalmarPosten ? FRANSKA REPUBLIKEN MOT DEN ROMERSKA. (Efter ett engelskt Blad.) Ett mycket besynnerligt, mycket tragiskt