Aftonbladet – 28 juni 1849, sida 2

tigdömenar, såsom det heter, hvilket efter tyskarnes mening vill säga, att låta hertigdömena komma till Danmark under den förutvarande statsformen. Denna Preussens börjande benägenhet för Danmarks intressen skall vara rätta orsaken till general Prittwittz och den tyska härens stillaliggande i Jutland; och kammarherren Reedz ställning till diplomaterne i Berlin visar sig för Danmarks sak så lycklig, att endast några mindre formaliteter sägas återstå Iför afslutande af fred till Danmarks belåtenhet, hvilka formaliteter också lära vara på väg till uppgörande genom hr Quaades resa till Köpenhamn för att få ultimatum. När man kastar en blick på utvecklingen och lJomsider (i fall hoppet ej åter bedrar) upplösningen af hela den Slesvigholsteinska stridsfråIgan, så kan det, åtminstone för Aftonbladet, ej Jvara annat än högst tillfredsställande, att se den Ibilagd på en gång till Danmarks fördel och på Idiplomatisk väg, då detta sätt för uppgörandet varit det af Aftonbladet såsom bäst ansedda. Vi hafva alltid vitsordat hertigdömenas egenskap såsom integrerande delar af Danska staten; vi hafva alltid yrkat angelägenheten af bistånd åt Danmark, af sådant slag, som verkligen skulle kunna leda till målet, men derjemte öfverensstämma med den hjelpande maktens egen politiska ställning och anspråk på eget sjelfbestånd; vi hafve också mer än en gång framhållit alla de Skandinaviska , folkens sammanslutande till ett, såsom mnågonting i hög grad önskvärdt. Följaktligen hafva vi alltid hyllat Skandinavismen, då detta ord Itages i en bemärkelse, svarande mot det nyss anförda. Men vi hafva öppet yttrat våra betänkligheter, särskildt för Sverige, vid en så Å beskaffad hjelp åt Danmark, som, utöfver den Idiplomatiska verkan vårt kabinett skulle kunna Jutöfva på Preussen och Danmark, tillika kräfde svenska armeåens försändande till ett fälttåg, der den, i fall tyskarne förutsattes vilja kriga på allvar, lätt måste löpa fara att till följd af Isin ringhet förstöras, eller der den, om tyskar Jne, såsom det nu synes, blott föra vapen för syn skull, alldeles icke skulle behöfvas. Det är denna fordran på Sveriges uppträdande med materiella medel, eller med härsmakt, hvilket vi för vår del bestridt såsom ändamålslöst, antingen genom sin otillräcklighet, eller genom sin obeböflighet. Men det är också blott denna punkt, som egentligen skilt oss från det parti, som signiukKauvi vVUrviL Vengmdi det Ulerackandina viska. Om icke allt bedrager, synes det nu visa Sig, att den väg, vi ansett för den bästa, slutligen blifvit anslagen och skall leda till målet: Istridens biläggande, med bevarande af Danmarks rätt. Om också de verkande orsakerna för denna sakens utgång blifva sådana, att Sveriges kabinett icke får tillerkännas hela äran eller Ikanske ingen del af äran här. f, så är detta en Ibiomständighet. Hufvudsaken är och blir att Danmark ser sig räddadt ur sin fara, hjelpes ur sin politiska förlägenhet, och återkommer i besittningen af sina integrerande delar. Vinnes, såsom vi hoppas, denna hufvudsak, så behöfves intet vidare, antingen Sverige i större, ller mindre, eller möjligen allsingen grad bidragit dertill. Låt det vara Tysklands egen inre politiska förvirring, som nu skall verka mest för freIden med Danmark: hvad skadar det Danmark? Men Sverige har icke då hedern af pacifikationen! Må vara. Många tillfällen minnes man Jur historien, då Sverige räddats ur politiska svårigheter utan Danmarks medverkan: hvad har det betydt, blott räddningen skett: ingen svensk har lagt Danmark till last denna bristande medverkan, då en sådan från Danmarks sida icke behöfts. Svenskarne hafva i afseende på sitt sydvestra grannrike fått vara ganska tillfredsställde, om de icke nödgats se det rentaf uppträda på sina fienders sida, hvilket oftast varit händelsen under perioder af Sveriges trångmål. Hvad beträffar de tre Skandinaviska folkens anslutande, eller icke, till Tyskland, i ett eller annat slags statsförbund, så är detta en sak för sig, ehuru den visserligen står i ett visst sammanhang med det föregående. Vi bebölva, för vår del, endast påminna om hvad vi förut åtskilliga gånger yttrat härom, i anledning af den danska frågan. Det är klart, att Skandinaverne, tänkta såsom en enhet och oaktadt allt sitt mannamod, sin onekligen stora inre kraft, likväl utgöra en jemförelsevis liten makt, befintlig vid sidan af tvenne många gånger större: den Panslaviska och den Germaniska. I händelse af stora Europeiska förvecklingar, kunna Skandinaverne icke ställa sig helt och hållet isolerade: de måste sluta sig antingen till det Ryska, asiatiska, ofria partiet, eller till det Tyska, hvilket, så förvirradt dess politiska tillstånd än nu må vara, dock onekligen tillhör civilisationens linie, i bredd med England och Frank-l rike. Det kan väl då ingen röst låta höra sig som nekar, att Skandinaverne, 1 valet mellan! ett politiskt anslutande till Ryssland eller till Tyskland, mäste föredraga det sednare, huru många item man än på goda skäl må hafval emot Tyskarne i och för sig. Men om detta! är sannt, måste det väl ock erkännas, att ett!: krig, såsom det hittills varande Slesvig-holsteinska, hvilket egnat sig alt sätta Danmark (samt, om vår armå tillika kommit med i fejden, äfven Sverige) i harnesk mot Tyskland, måste vara i hög grad stridande mot den förnuftiga plan tll den Europeiska civilisationens upprätthållande och utveckling, hvilken bjuder Skandinaverne ell närmande till Tyskarne mer än till Ryssarne; och icke tvertom. i Då detta är och i grunden alltid utgjort Aftonbladets politik i SkandinavFiska frågan, har! det förekommit något förvånande, att åtskilliga Isvenska blad, hvilka varmt åtogo sig Danmarks ! Isak, dock dervid reste sig mot Aftonbl., med en ton, som om sistnämnda blad nånsin skulle hafva varit afvogt mot Danmark, eller mot Skandina) ivismen, förnuitigt uppfattad. Det skulle icke hafva väckt någon undran, om personer, som hyst den åsigten i den enski!da frågan om beLE Fr a a a eo 2 mY j f