Aftonbladet – 26 juni 1849, sida 3

Närvarande afhandling har jag dock icke kunnat insända som svar på akademiens fråga, först derföre, att mina reflexioner icke inskränka sig ensamt till organisationsfrågan, och sedan derföre, att, huru ofta jag trubbat min penna, har jag icke kunnat bibehålla det lugna och förbehållsamma språk, som uti en täflingsskrift är dess första vilkor. Lifvad af ämnets stora intresse har jag låtit min barm, öfver det obilliga sätt, hvarpå detta vapen blifvit behandladt, mångenstädes framskymta i bittra jemnförelser och icke öfverallt kunnat undertrycka min ovilja öfver den kallsinnighet, som detsamma fått uppbära, till tack för all den tålighet, hvarmed det städse burit så många vedermödor och motsvarat städse ökade anspråk. Sådan den är, har jag emellertid ansett niin framställning böra offentliggöras — och låter den derföre på egen hand taga sig fram. Om deruti skulle förekomma några tankar eller förslager, värda att af krigsstyrelsen behjertas eller att af krigsvetenskapsakademien gillas, skulle det fägna mig, men derpå hoppas jag icke. Fordom var det till och med vanskligt att laga allmänheten till domare i så be sköffade frågor, hvarpå en god sak ofta förlorade mera än den vann. Mången torde ock, ekuru i sjelfva ämnet intresserad, af denna anledning anse mitt uppträdande bäde obehörigt och utan båtnad för sjelfva saken. Men jag är af motsatt mening. Publiciteten tyckes, på sednare tider, stundom just varit rätta vägen att få en klagan bönhörd. Detär en känd sak, att vapnet olyckligtvis i dess högre grader saknar en målsman, med den inflytelse, eller den vilja och förmåga, som fordras för att framhålla sina underlydandes betryck och skaffa dem rättvisa, ty okunnighet om sakernes rätta förhållande fär väl icke misstänkas hos artilleriets högste styresmän, och vore åtminstone vida oförlåtligare än den bekym merslöshet, hvaruti desamma med orubbligaste lugn framhärda. Att låta tjensten gå bäst den ville, och att låtsa ignorera missnöjet, hellre än att vidröra dessa mångfaldiga och invecklade skäl till missnöje bar emedlertid varit vederbörandes endaste råd och visserligen den beqvämaste utvägen, då man dervid icke halt annat att göra, än att med händerna i kors åse huru vapnet gått sin upplösning till mötes. Då nu hälften af yngsta officersgraden vid ett regemente och tredjedelen vid ett annat sedan lång tid står vakant i brist på hugade sujetter till dessa martyrposter, synes ett sådant upplösningstiilstånd för handen, och kraftigare mesurer vara påkallade, än att visa regementerne sin onåd och gifvaj cheferne skrapor, hvilka åtgärder icke tyckas hafva medfört påräknad, verkan. Huru längt skall det gå på detta sätt? Är det då alldeles, fåfängt att på rätter väg hoppas någon hjeip? Äro frågor, som de lägre medlemmarne af vapnet, sjelfve offren för orättvisa, länge sinsemellan gjort hvarandra. Sjelfve kunna de icke obudne stiga fram ech gilva denna höga och visa styrelse sina råd, som ändock skuile till intet gagna, och att sjelfve frambära sin klagan äå högre ort, förbjuder dem med rätta den i krigsståndet så naturliga och nödvändiga loyauteten. — Hvad är under sådane förhållanden at göra? I Sedan minga år har författaren af dessa betraktelser kännt det lifligaste deltagande för vapnets lidanden, som han på nära håll haft tillfälle att förvissa sig om. Men oaktadt en och annan tidningsartikel på sednare tider, eburu nog ofullständigt, påpekat åtskilliga af dem, äro de hvarken allmänt kända ellev medgifna ännu. — Nya förhållanden: rikta med hvarje dag mina iakttagelser, och de förtjena alla att komma i dagen. Om icke annat dervid vinnes, skall dock artillerivapnet vinna medlidande af bättre lottade likar i armeen och deltagande af öfrige landsmän — och sådant är alltid någon lisa för den förtryckte. För Rikets härnäst sammanträdande Ständer kunna mina upplysningar måhända blifva till någon nytta, i fall sent omsider några anslag för artilleriet då komma att begäras. Det är icke så lätt att, utan detaljerad kännedom om behofyven, kunna bedömma om och hvar härutinnan nationens frikostighet är af nöden påkallad. Ständerne hafva emedlertid hittills sällan visat sig njugga, då det gällt någon proposition till detta vapens förmån. Det är icke deras skull, om sådana från regeringen uteblifvit, eller om anslagen blifvit illa använda. Hr Ridderstads motion om förhöjning af underoflicerarnes beklädnadsersättning, till likhet med fotgardesregementernes,! den enda förbättring i underhållet, som på två decennier kommit artilleriet till godo, gick vid sista riksdagen igenom i alla fyra stånden, utan att ens förordas af krigsministern. Hr Charpentiers motion, vid 4834 års riksdag, om löneförbättring för yngre kapitenerna, hade troligtvis redan då blifvit bifallen, om den ej blifvit bestridd på stående fot, af en man yrket, som man ansåg för gifvit ega nöjaktig kän-! redom af förhållandena, efter han sjelf just var ynl re kapiten i artilleriet. Som han emedlertid då nappt tillträdt sin lön, och först efter hemkomsten rån plenum lärer gjort sig underrättad om dess beopp, kunde det förhastade genmälet icke förklaras åsom grundadt på bekantskapen med ifrågavarande imne — men väl såsom en yttring af ädel oegennytta och hushållsaktighet — hvilken dock tagit ig bättre ut vid något annat tillfälle. Det är att örmoda, att vår riddersman sedan den tiden, åtninstone för kamraternas skull, ångrat sitt opåhalade motstånd i en fråga, som allt sedan ingen våat ånyo framställa. Mitt syftemäl med denna skrift är slutligen att vereda de unga officersämnen, vid krigsakademien ? ch vid regementerna, som ännu icke blifvit varlade från att söka sig in eller stanna qvar vid ar-l illeriet, på de uppoffringar, som de här gå till möes, på den köld, som efter 20 års gäckade förhopp! ingar blifvit detta vapens enda valuta, och sannoikt ännu länge skall fortfara — och af hvilken hvar )? ch en, som kastar sig in vid artilleriet, får uppära sin andel. Liksom det stundom händer svaga, öräldrar, att med mesta förkärlek intagas uri det jarn, som kostat dem mesta bekymren för att draga li ram i verlden, mesta uppoffringarne för att få bi;ehålla — och deremot med likgiltighet bemöta det, om kostat dem mir dre, och som aldrig förorsakat lem några strider eller sorger för sin existens, så afva, under nutidens rop på reducering af våra ackra gardesregementen och förminskande af vår örträflliga, men dyra indelta armå; dessa endast lifvit så mycket kärare klenoder i styrelsens ögon ch föremål för dess serdeles och, jag nekar det cke, billiga ynnest — under det artilleriet, hvars ostnad är så ojemförligt 1irga, hvars vigt och beI! öflighet ingen bestridt, och för hvars utredning och 7 arfliga underhåll nödige medel sällan på riksdagarnejg rägrats, i stället ådragit sig styrelsens egen liknöjdet. Här och der har man väl så småningom kör fi at förmärka detta förhillende och de termligen djupt otade falska begreppen om artilleriets förmäner ock K öreträden hafva hos mången börjat vackla, samt le på sannolikheter grundade slutsatserna fått gifval um åt redigere omdömen. Men en klar och tydig föreställning om grundfelen i dess organisation, m de oändliga anspråken på dess cfficerares outröttlighet, om de örokligt usla vilkor, som derför lem förunnas, jemförelsevis med öfrige vapen, kan medleriid icke förutsättas hos dessa unga sujetter. -— VA Pe n