Aftonbladet – 26 juni 1849, sida 2

detta fall så mycket, och mången yngling trä-j der ut i verlden och mottager sina första sorger med ett hjerta så känsligt och rent, så varmt och sårbart, som någon qvinnas. Carl var en af dessa och derföre beklagansvärd. Många år hafva förgått. Jag har icke mer anspråk på att kallas yngling. Jag har sett mycket af verlden och blifvit bekant både med dess fröjder och sorger. Då jag sist besökte det vänliga hem, som varit min barndoms paradis, trodde jag ej att en så lång tid skulle förgå innan jag åter beträdde dess tröskel. Med tåradt öga gjorde jag reflexioner öfver hvad denna mellantid haft i sitt sköte, då jag för ett år sedan tog af den välkända vägen till skådeplatsen för mina barndomslekar och upptåg. Min tant var mig icke mer till mötes på trappan. Redan ett år hade hon slumrat i jorden och denna tid hade Carl användt på resor, för att något skingra en sorg, som verlden ansåg barnslig och öfverdrifven, derför att den var djup och sann. Nu var han nyss återkommen och hade bedt mig tillbringa det återstående af sommaren hos honom. De år vi varit skiljda hade förändrat honom mycket. Det var ej mer den blomstrande gossen med ett ansigte, som kunnat passa en ungmö; — det var en stadgad och sansad man med ett intressant och behagligt uttryck i sina regelbundna drag. . En eftermiddag, då vi sutto allena, kom jag att af tidningarne blifva uppmärksam på höstmarknaden i S. och föreslog min vän att resa dit i brist på annat tidsfördrif. Fan antog mitt förslag och vi voro redan andra dagen på väg 1 höstslasket, Ju närmare vi kommo tili den briljanta staden, ju tätare blefvo massorna af folk och vagnar. Kreatur af alla möjliga slag trampade ned hvarandra i smörjan. Det var omöjligt att komma längre, och vi måste hålla stilla en stund. Från vår upphöjda ståndpunkt hade vi en förträfflig utsigt öfver den böljande mängden