Aftonbladet – 26 juni 1849, sida 2

betr örrättningar här i trakten, bodde under tiden! 10s hennes far. — Hon kunde ej se honom med lugn, fortfor min vän bittert. En månad var lång, allt för lång för hennes trohet. Jag återkom — och — fann mig glömd och ersatt.n Och ersatt af en sådan! sade jag föraktligt. ,Hvar och en är skön och älskvärd i sin äilskarinnas ögon; smaken är så olikan, svarade han trankilt. : Jag märkte nog att lugnet hos min kusin var till stor del tillkämpadt och en frukt af harmen öfver en så underlägsen rivals lycka. Men af den ofta omvexlande färgen på hans kinder och en viss fuktig glans i ögat, såg jag klart att han ännu älskade sin trolösa Lovisa mer än han sjelf ville tro, eller erkänna för sig sjelf. Carl var en ovanligt finkänslig och redlig yngling, som ännu ej sett sina åsigter och grundsatser förvridna af en ytlig och karakterslös verld, och som ännu blott lefvat i hemmets lugn, der han endast emottagit intrycken från en god och ömsint mor och från den rena, friska naturen. Detta var hans första motgång, och det var en motgång som rörde hjertat ; och först nu såg jag, vid en närmare granskning af hans ansigte, att denna motgång blekt hans kinder och gjort dem mindre frodiga. Jag filosoferade mycket djupsinnigt öfver min väns olycka och sökte att uppmuntra honom med al!a möjliga tröstande exempel från en verld, som jag icke alls kände till; men omnågon sagt mig det, skulle jaz blifvit högst förtörnad. Jag ansåg mig för mycket erfaren och var mycket säker i mina slutsatser. Det var med en viss rörelse jag tog afsked (af min tant och Carl, som nu tog mig i famnen istället för det nedlåtande slaget på axeln, som fordom stötte mig så fasligt. Man har tagit det för en afgjord regel utan undantag, att sådana sorger, som den hvaraf han nu led, icke hafva någon makt med, eller inverkan på, ett manligt hjerta; men det är ett misstag, som så mycket annat, hvilket man af vana uppre ar och tror. Uppfostran gör i