Aftonbladet – 26 juni 1849, sida 1

hvarje ögonblick att jag skulle få se hans så kallade fästmö inträda. Men dagen var slut och ingen hördes af. Jag oroades ej om natten af några suckar eller någon orolig promenad; min kusin sof lugnt och fredligt. Dagen derpå vandrade vi som fordom i skogen. Jag sprang ej nu omkring efter fåglar, utan gick helt stilla vid min väns arm och räsonnerade i åtskilliga allvarsamma ämnen. Jag hade fattat lifvet från en djupare, solidare sida — så trodde jag itminstone — och föraktade både igelkott och svalungar, mer än jag kunde uttala. När vi vandrat en stund och voro temligen nära jägmästarbostället, vände jag mig litet förlägen till min kusin med den fråga, som så länge legat mig på hjertat. Då jag lemnade dig, var allt mycket olika emot hvad jag finner det nu; och jag väntade alt få se dig förlofvad på allvar då jag återkom., Min kusin teg en stund och betraktade våra: fötter; slutligen sade han okonstladt: Min goda, förträffliga mor hade rätt, dåsom alltid. Många al våra illusioner skola försvinna innan vi lära först känna oss sjelfva och sedan andra menniskor. Man måste bli bedragen för att bli sansad; lär dig det, Kära Konrad, tillade han i bitter ton. Det är då slut med alla dina framtidsplaner?, frågade jag åter, på det högsta förvånad. Du älskar henne ej mer eller ... Tyst, sade han leende i det han tryckte min arm och visade framför oss med handen, der ser du ett svar på din fråga, bättre än jag kan gifva dig. Jag stannade och följde riktningen af hans hand. I en liten ärtåker hörde jag röster och urskiljde tvenne figurer, nedlutade bland de gröna refvorna. Min kusin stödde armen emot ett :till hälften nedfallet led, i skydd af några albuskar och betraktade scenen framför sig. Mamsell Lovisa satt framför en stor korg och plockade ärtskidor. Hennes ansigte strålade. af helsa och glädtighet, Ett stycke deri