Aftonbladet – 23 juni 1849, sida 2

VV ——— Den unga flickan flög förskräckt upp ur sin älskares knä och innan jag hunnit säga ett ord var hon borta. Carl sände mig en vred och förkrossande blick reste sig upp, och återtagande sina förskingrade ägodelar, anträdde han tigande återvägen. Den djupa tystnaden lät mig återgå inom mig sjelf och jag fann attjag handlat mindre granlaga. Jag var just i besrepp att genom några ångerfulla ord, der nyfikenheten och hoppet att inhemta några upplysningar äfven voro med i spelet, ställa mig in hos min följeslagare, då han i stället vände sig till mig med ett tvunget och inställsamt leende. MVill du lofva mig, Konrad,, sade han vänligt, att intet tala om hvad du setti dag. Du finner kanske i denna bön något orätt, men det förstår du ejp. Nej, det kan väl händan, svarade jag stött och med en stursk ton, i det glada medvetande att nu vara öfverlägsen min stora kusin, ehuru jag ej begrep hvari detta öfvertag egentligen bestod. Du skall en gång förstå det, sade han med detta begär att utbreda sig i ämnet, som jag anmärkt hos alla förälskade personer, helst första gången de äro angripna af denna smittsamma sjukdom. Du skall en gång förstå mig, men för att ej bli illa ansedd i dina ögon vill jag säga dig hvad du väl redan anat, att Jag älskar denna flicka, denna okonstlade engel; ja, jag älskar henne för lif och evighet. Jag skall aldrig älska någon annan och länge har jag tänkt att säga min goda mor hur lycklig jag är, som funnit en sådan skatt, en skatt, hvari min Jefnads lycka förvaras. Ack! en lycka, som inga lifvets vexlingar kunna förändra eller förstörav. Jag började känna samma symptomer i. min mage och mina ben som öfverfallit mig vid ett långtrådigt och dåligt spektakel, en medel