Aftonbladet – 23 juni 1849, sida 2

— Hjertats instinkt,, afbröt Carl med hänförelse, den bedrager aldrig — den är Guds röst. Ja, det är visst sannt; men denna regel tål många undantag. Hur mången har ej för denna instinkt fått plikta i långa år; — du känner ej denna flicka — bon är för mycket barn att ens känna sig sjelf. Hon! Ack, säg ej ett ord om henne, min mor! Hon är den renaste, den bästa af allt hvad Gud har skapat till menniskornas lycka. Tro hvad du vill om mig, men jag bedyrar, att hon är värd din beundran och ej din misstro.n Jag tror ingenting, min vän,, sade min tant allvarligt och mildt, och man kan väl antaga, alt en qvinna vid hennes ålder är allt hvad du någonsin i din kärlek föreställer dig. Jag har aldrig ämnat att väcka något tvifvel om, att hon är värdig denna kärlek — det är snarare tvärtom. Du är för ung ännu, att allvarligt uppfatta och vidhålla en sådan förbindelse; du känner ej dess vigt, ansvarsfullhet och följder. Du har ännn ej sett något af verlden och den du älskar har ej egt en enda medtäflarinna. Jag talar ej om hennes ringa härkomst, om hennes vanor och brist på uppfostran — sådant är i det hela småsaker, som till stor del kunna hjelpas — men åren gå så hastigt — du skall förändra åsigter och tusende händelser, hvarom du nu ej drömmer, skola förändra dig. Då har du ingått förbindelser, som min Carl är för rättänkande att bryta, men som skall förvandlas ifrån rosenband till tunga bojor. Eller också skall du af ett gladt och lyckligt barn göra en olycklig, bedragen qvinna, som ser verlden från en dyster och bitter synpunkt, innan hon ännu kastat en enda verklig blick deri. Och tro mig, min son, fastän verlden dömer en trolöshet ganska mildt, eller rättare, inte dömer den