Aftonbladet – 20 juni 1849, sida 2

ai samhalleis Iistragor, och vi tro Oss forvis-ll sade att den icke slutligen skall afgöras hvar-i ken genom elt maktspråk, eller ett förha-ls stadt ord af hvad slag som helst. 6 Lektor Söderberg talade för en gemensam I skola och yttrade bland annat: Hiksom san-!: ningen är en, kan jag icke inse hvarföre skol! undervisningen skall vara tvåfaldig). Ian ville f att naturvetenskaperna skulle hafva en störrels plats i skolorna och yttrade: att då detta för! slag om naturlärans införande i skolan redan i 17:e seklet af regeringen antogs, hvarföreS skulle den då ickeerhålla skydd i våra dagar? ! Hvarföre kunde icke en lärare anställas i naturvetenskaperna vid de högre skolorna? Hr S:s I föredrag var varmt och vittnade om sannings-lt kärlek. Då talaren närmast höll sig till an-! förandet af rektor Annerstedt, upptogos dessa inka:t af honom till besvarande, hvarvid hr A.l! vidhöll sina förut yttrade tankar. Lektor Carlsten ansåg sig förekommen af lektor Söderberg, men yttrade dock sina tan-l! kar. Han anhöll att man närmare skulle skär-! skåda skilnaden mellan gamla och nya skolan! och frågade, om icke studerandet af de nya ! språken skulle kunna vara oberoende af de! gamla språkens inhemtande. : Lektor Elfving yttrade, att han icke kunnat : inse någon egentlig skillnad emellan nya ele-!! mentarskolans system och det som hittills blifvit följdt. Han önskade en gemensam plan ! för barnskolan, och att alla skulle genomgå folkskolan. Han trodde att det låg en uppen-! bar skillnad mellan en lärd bildning och borgerlig bildning, och förmenade att mötet om-! sider skulle förena sig i det antagandet. Förl! löfrigt talade han för den komparativa språk-l! metoden och genom exempel visade han nödvändigbeten häraf vid språkens inhemtandel! jemte hvarandra. Friherre Tersmeden började med att redogöra för sina åsigter och yttrade, att han i denna fråga var af samma tro som i andral dagens frågor. Han ville inga totala reformer, han ville gå lugnt tillväga. Han sadel Isig sakna kunskaper och erfarenhet, men ickel förty ville han ingjuta ett nytt lif i diskussionen. Han höll sig företrädesvis vid ett yttrande af lektor Elmblad, ,att stafven vorel Ibruten öfver våra gymmnasier. Detta ville han I vederlägga, men önskade helst bjelp af de vid! wötet varande akademiska lärare, och vände l: sig derföre till afdelningens ordförande, prof.!! Carlsson. Prof. Carlsson anhöll att få uppskjuta med svaret tills afdeln. hade upphört, på f. m., med Isin verksamhet. Mag:r Lundbergsson yrkade, latt ordf. måtte svara så snart som möjligt,! ifall i prof:s åsigter vore något som skulle tarfva vederläggning. Rekt. Gumeelius yrkade, att ordf. gerna kunde tala på sin plats och när som helst. Hr Hartmansdorff inföll: ja, låt ordf. vara på sitt ställe,. Efter detta in-l termezzo fortsattes diskussionen. Lekt. Rabe ville hufvudsakligen att under-: visningen inom folkskolan skulle vara koncentrerad inom religionen, men i de högre sko-! lorna finge äfven tillkomma andra ämnen. TaJlaren framhöll i öfrigt den humanistiska bild-! ningen, men i ordets gamla mening. Underligt: att man kan kalla en så exklusiv bildning humanistisk. Lyckligt alt man i våra dagar börjar få andra begrepp om det humana än blotta inhemtandet af en latinsk eller grekisk auktor. Vidare förklarade talaren ordet prade-: stination, som man begagnat, och tillade att. detta ord ej var så farligt. Adjunkt. Ramström yttrade sig för en gemensam undervisning. Han försvarade med lvärma det gemensamma inhemtandet af alla vetenskaper i skolan, och i likhet med lektor Elfving rekommenderade talaren för språken den komparativa metoden. Han visade huru i den privata anstalt han leder, fritt val kan ega rum jemte klassindelningen. Rekt. Westerlund ville att des. k. bildningsllinierna skulle träda hvarandra så nära som möjtigt. Han ville en gemensam läsning un der de 4 å 5 första åren, och att man vid 13 å 14 års ålder först skulle börja att läsa latin, och skolan då först skiljas. En så;Idan söndring trodde talaren kunde lättast ske li de större städerna, men i de mindre deremot läsningen under redan angifne tid vara gemenIsam. Talaren bestridde vidare hr Ramstöms anförande om fritt val i klasser. I Presid. v. Hartmansdorff talade med mycken l värma ytterligare till den nya elementarskolans fördel. Han bekände uppriktigt huru han förut varit för den gamla skolan, men i sednare tider blifvit i skolfrågan omstämd, och att han nu med hela sitt bjerta tillhörde denna rlåsigt. Talaren visade, att Svenskarne nu äro ett I kulturfolk, sedan de upphört att vara ett krigiskt. Han visade på våra stora vetenskapsmän och hvad detta hade att betyda. Vid jemförelsen mellan den klassiska och moderna bildningen gjorde talaren den frågan; hvarföre man icke lika väl kunde läsa sanskrit, som latin m. m.; men han förklarade derjemte, att ;Ihan icke var fiende till den klassiska bildninilgen och prisade dess försvarare. Försigtigt slgick talaren förbi bufvudpunkten af frågan, -nemligen om den gemensamma eller skiljda skolan, och hoppades att bär få höra större I förmågor. ;s( Lektor Ekendal yttrade, att man uppställt j I rlen apoteos för den nya åsigten. Med verklig talang yttrade han sig och visade, att nya skolan nu var den gamla, och tvärtom; ty den gamla ville rörlighet, men den nya, sedan den ,fått en typ, ville stadna dervid. Hvad de -lgamla språken angår, yttrade talaren, vore lajltin just de elementära kunskapernas källa, -Jemedan det ligger till grund för de moderna a språken. Han kriticerade strängt kämparnes , för den nya skolan argumenter, och ville att -I man i allt skulle taga reson framför nit, de må vara aldrig så lifligt. 18 så lifligt haclöts fill k 2 -R SE