Aftonbladet – 18 juni 1849, sida 3

RYSSEN BAKUNIN OCH TYSKA REVOLUTIONEN. Bakunin, som anses för verkmästaren vid upproret i Dresden, har i flera år spelat ett slags revolutionär öfverallt och ingerstädes, och visade sig på ett ofta hemlighetsfullit men alltid betydande sätt i alla Europas revolutionscentrer, dem han alltid sökte förena till ett samverkande helt. Hvad Mazzini var för den italienska enhetsidgen och dess genom hela Italien utgrenade propaganda, det var Bakunin, med samma själskraft och samma alltomfattande företagsamhet, för slavismen. Om man haft tillfälle att personligen umgås både med Mazzini och Bakunin, öfverraskas man af en ögonskenlig likhet i deras lynnen, oaktadt deras i grunden olika utgångspunkter och anlag. I stället för Mazzinis svärmiska och hemlighetsfulla liflighet, framträder hos Bakunin ett filosofiskt och spekulatift element, som utbildat sig sedan hans första vistelse i Berlin, genom cen ifrig sysselsättning med Hegels filosofi. Hegelianismen och Tysklands filosofiska sträfvanden hade år 1840 lockat den unge ryssen till Berlin, som då var residenset för den systematiska spekulationen. Ryssarne hafva på de sednare åren ofta röjt en åtrå efter tyska filosofismer, i tanka att derigenom finna en lösgifning från de ryska skrankorna. Isynnerhet greps den från det fornryska Moskau härstammande Bakunin af tyska filosofien, såsom någonting i hans tanka liktydigt med revolutionen, för hvars odling han väl i sjelfva Ryssland ännu hade föga utsigter, men som han trodde sig kunna på dess ännu ej fulländade verldsresa slutligen leda in i den phvite tzarens, rike. En rysk revolution var utgångspunkten och måhända äfven slutpunkten i Bakunins idter; men för ändamålet måste han kasta sig midt in i de tyska, franska och slaviska rörelserna, hvilkas förening borde tjena till stödpunkt för hans hälstänger. Sin egen ställning i detta hänseende skildrade han med märkvärdig djerfhet i elt lysande tal, på polska banketten i Paris 1847, der han såsom ryss och just i egenskap af fosterlandssinnad ryss, erbjöd sig till en förbrödring med polackarne för ett och samma ändamål. Talet gjorde epok i Europas stora slaviska sammansvärjning, och alltsedan såg man Bakunin blifva ett eget slags centralgestalt i den revolutionära rörelsen, emedan de nationelt mest skiljaktiga revolutionsanhängare slöto sig till honom. Huru betydande hans person ansågs i Ryssland, röjde sig snart derigenom, att kejsar Nikolaus hos franska kabinettet fordrade Bakunins förvisning från Frankrike och att Guizot icke vågade motsätta sig denna genom flerfaldiga facta motiverade framställning. Priset på Bakunins hufvud steg under tiden mer och mer på Rysslands politiska börs och en för hans utlemnande utfästad premie af 10 000 silfverrubler följde flyktingen i hälarne till Brässel. Hans formliga brytning med ryska styrelsen hade redan förut inträffat, under hans vistande i Zärich, der Bakunin, för att mottaga alla den europeiska revolutionens invigningar, hade blifvit kommunist och socialist, och under Iglada lag vid Zäörichersjön biträdde vid grundläggningen och utbredandet af Fröbels system. Schweiziska statsrådet Bluntschlis temligen jesuitiskt affattade anklagelseakt invecklade äfven Bakunins namn i det Zärichska kommunisthögmålet. Bakunin blef återkallad till fäderneslandet, vid vite al sina egendomars konfiskation; men han försalt vitet, väl vetande, att: