Aftonbladet – 16 juni 1849, sida 2

hvarje rum, för att bättre öfvertyga sig om sanningen af det han hört. Han fann endast hunden, som klagande lagt sig på Jehannes slöja. Archambaud, öfvertygad om sanningen af Marthas ord, vände sig mot denna, som springande följt honom, samt, så godt hon kunde, afmätt sina steg efter hans. Hvart har hon gått?. frågade han henne. Jag vet icke, monseigneur, svarade Martha med vanställda drag; när jag föreslog att följa henne i den sena timman, tackade hon mig med sorgset utseende, och sade att hon skulle gå ensam., : Archambaud bleknade. Och du följde henne ej på afstånd, oaktadt hennes förbud; du fruktade ej den fara för hvilken hon utsatte sig! Martha ;.. du skall strängt svara för detta! Den stackars Martha började snyfta. Utan att förlora mer tid på onyttiga ord, återvände grefve Archambaud du Donjon med hastiga steg till sitt hotell och skickade genom staden åt olika håll sina tjenare, vapendragare, jägare och pager. Han sjelf gick på efterspaning, frågade somliga, lofvade stora belöningar åt andra. I förbigående gick han in till Tanneguy-Duchåtel, och bad honom skicka ut sina talrika polisågenter att söka. På det händelsernas. gång ej må afbrytas, skola vi återgå till dem, som passerade föregående natten. Läsaren har utan tvifvel ej glömt den scen; som egde rum emellan Jacques Moulu och Goldussarina. Då denna sednare gick ut