SLESVIGS DELNING. Såsom bekant är, har tanken på angelägenheten af krigets upphörande mellan Danmark och Tyskland vunnit allt mera mark. I tyska blad läser man postdagligen om fredskonferenser, ehuru man ej ännu tyckes vara rätt enig hvarken om vilkoren för denna fred, eller ens om platsen hvarest den bör afslutas. I sjelfva Danmark visar det sig som om fredspartiet äf ver alltmer vunne öfvertaget. De mest prononcerade danskarne eller Eidergränsens män börja gifva vika för en mera hofsam stämning. En märkvärdighet, som man icke bör förbise, är det också, att den s. k. Casinoministeren, eller den af Fredrik VII först tillsatta konselj, under hvars tillvaro Slesvigholsteinska insurrektionen utbröt, dock icke tog danska saken i så absolut mening, som den, hvartill man sedermera framtvungit den; hvarföre också Orla Lehman, Tscherning och Monrad trädde ur regeringen när den mera moderata åsigter icke längre kunde göra sig gällande. Men mar har likväl i Köpenhamn aldrig upphört att för desse utmärkte män och deras politik hysa er stor existimation; hvarföre, äfven sedan de blifvit aflägsnade från styrelsen och insatte pi underordnade platser (Lehman som amtman nu sist i Veile, Tscherning som kommendan! på Cronborg, och Monrad som biskop på Fyen) man i hufvudstadens inflytelserikare kretsar elter privata bref och flere sammanstämmandt underrättelser, dock som oftast återkommer til deras politik och beklagar den storm, som på sät och vis blifvit frammanad mot landet. Ocksi har fanatismen mot tyskarne märkligen börja lägga sig, sedan man insett, det ingenting min dre än sjelfva Danmarks undergång skulle kunnz blifva den troliga följden af öfverdrifterna. Ett svårt problem utgör dock frågans fred: liga lösning i alla fall ännu. Ett ibland förslagen, som länge varit å bane, och till och med af lord Palmerston blifvit framkastadt, me: SIREN AN EET SEEK