Aftonbladet – 8 juni 1849, sida 3

O! min Gud! hviskade den ungalqvinnan, i det hon återtog sin begrundande ställning, huru kan det komma sig, att sedan jag så mycket älskat honom, min kärlek nu icke mera tillhör honom. Jag borde åtminstone hafva mod att tillstå det för honom .,. O! det jag nu gör är mycket, mycket orätt. Och hon drog en djup suck. Också, återtog hon med darrande röst, hvilken oförsigtighet har jag icke begått. Fordom var jag lycklig. När Hugues icke var hos mig, lefde jag i minnet af honom. Alla mina tankar tillhörde honom såsom englarne tillhöra Gud... Då... en dag, efter ett tornerspel, som jag bevistade, fick jag lust att genom en mystisk fasa förskräcka en riddare... och, sedan denna tid, är mitt lif deladt mellan samvetsförebråelser och en ny kärlek; vaggad mellan tvenne fixa ständiga ideer, den ena lycka — den andra sjelfmord . . . Hon var så långt kommen i sina betraktelser, dem hon yttrade i afbrutna ord, då RKapide i detsamma höjde sitt hufvud, lyssnade till ett lätt buller af steg som kommo utifrån och derpå började att skälla. Den som i detta ögonblick gifvit akt på denna unga qvinna, skulle hafva sett henne förfärligt blekna. Hon hade, af hundens hotande uttryck gissat hvem den person var som nu skulle inträda. En sällsam instinkt af motvilja rörde sig hos det trogna djuret emot den person, som dess väderkorn nu spanade; det tycktes känna en stark afsky för honom, i motsats till den kärlek det hyste för Hugues de Clisson, sin förste och verklige egare. Hunden satte sig att gläfsa med tecken till ett så lifligt missnöje, att det knappt lyckades den unga qvinnan att stilla dess oro, i det hon sade: Tig ... Rapide!... tig!