Aftonbladet – 8 juni 1849, sida 3

din panna, Jehanne!... Jag skulle gifva min andel i den andras paradis, på det du ej skulle ha annat än leenden att visa mig. Leendet kläder dig så väl, att det är ett brott att icke alltid le mot mig... Jehanne, lel...n Och i en bedjande ställning, med ögonen fästade vid Jehannes mun, väntade han. I stället för ett leende på Jehannes läppar darrade en brännande tår i hennes ögonhår. O! hvad är det? utropade hastigt Archambaud. Om någon gör dig bekymmer, så säg mig det och jag skall bringa honom att böja sig i stoftet för dig; om du har en önskan, så behöfver du blott säga den, och den skall bli tillfredsställd Jag har samvetsförebråelser, Archambaud! svarade den unga qvinnan,i det hon långsamt sänkte sitt bufvud mot bröstet. Samvetsförebråelser! upprepade Archambaud. Hör mig, monseigneur,, återtog Jehanne smärtfullt, i det hon upplyfte hufvudet. Det var för tre år sedan, jag var då endast femton, och bebodde med mina föräldrar ett tarfligt hus vid rue Saint Denis; fastän min faders stånd icke förskaffade oss förmögenhet, lefde vi icke desto mindre utan bekymmer, ty våra behof lämpades efter våra tillgångar. Jag var bekymmerslös och barnslig: när jag om söndagen kunde sätta på mig en bättre klädning in under veckan, tyckte jag att lyckans sol nedstrålade på mig och att framtiden icke mer kunde hota. En morgon emedlertid blef min fader, som öfveransträngt sig för min skull, sängliggande, ett rof för en härjande feber. En månad sednare bäddades hans säng — ijorden!... Det skulle vara omöjligt att beskrifva, med vilken djup smärta, med hvilket bevekande uttryck dessa ord hade blifvit uttalade. En Östens darrning, förorsakad af qvalfulla tårar, sjorde, dem ännu mera rörande, och åhöraren