Aftonbladet – 8 juni 1849, sida 3

BLANDADE ÄMINER DRÖMBILDER. Jag sänkt i drömmens dyala låg Och tyckte mig en ande vara Som sväfvande i rymden bara I trots af boningstaken såg, Hur jordens son i den minuten Uti Morphei armar sluten Förglömde alla brott och qval I lifvets törnbeströdda dal; Blott hoppets stjerna vänligt blänkte Med hägringar af tusen slag, Som frid och tröst och glädje skänkte, O! må de sofva! tänkte jag. I en alkov så smakfullt grann (Den sammetsdraperier skydda Med rika gyldne fransar prydda) Jag landets unga furste fann. Han slumrade så ljuft, så fredligt, Han drömde om ett lyckligt folk, Om embetsmän som mena redligt, Om skydd och rätt hos lagens tolk, Om mensklighet hos en minister Som lyssnar mildt till folkets röst, Om kraft och mod i krigarns bröst, Finans-system förutan brister, Sannskyidigt nit hos andans män, Uppriktighet hos furstens vän, Belåtenhet hos hyddans söner När allmänt välstånd landet kröner I följd af vishetens förslag, O! må han drömma! tänkte jag. I låga kojan nödens son Så trött på hårda lägret hvilar; Till honom med sitt gudalån Den milde sömnens genius ilar; Och ljusa drömmars lätta tropp Till honom hviskar tröst och hopp; Han snart har glömt i deras villa Förtryck, bekymmer, brist och nöd, Och barnens sorgsna rop om bröd Att hungrens hemska plågor stilla; Han är ej mera sjuk och svag, All sorg försvunnit från hans minne Och han är lycklig i sitt sinne — O! må han sofva! tänkte jag. På tårstänkt halm i bojor smidd, Låg fången inom dystra muren; På sömnens gudavingar buren Han glömde brottets olycksvidd, Och ånger, samvetsqval som rasa, Vanäran af ett brännmärkt namn, Allt glömde han i sömnens famn, Ja, sjelfva straffet med dess fasa, Som stundade till nästa dag — O! må han sofva! tänkte jag. Ett barn med rosig kind jag såg, Som leende i slummer låg Kringsluten utaf modersarmen Och hvilande vid modersbarmen. Det sof så stilla och så godt Och drömde nu om englar blott, Som strålande med lätta vingar Omkring en blomsterverld sig svingar, Der allt är glädje och behag, Och aldrig sorger, qval och smärta Kan nå ett rent och barnsligt hjerta — O! må du sofva! tänkte jag. En flicka sofvande jag röjde Inom en ljusröd florsgardin, Hvars rosenskimmer än förhöjde En liljesky så skär och fin, Der rika, blonda lockar bilda En ram af guld omkring de milda, De plastiskt sköna anletsdrag. Hon drömde om ett lif så roligt Så fullt af glädje och behag, Der hand i hand gick kon förtroligt Vid sidan af sitt hjertas vän Och lefde blott för kärleken; Och alla lifvets sorger gömde Sig undan för dess fantasi, När hon om evig trohet drömde, Som aldrig skulle sviken bli. k drömmen purpurmunnen myste t bilden af en framtids dag,