Aftonbladet – 8 juni 1849, sida 2

På min ära,, sade Archambaud, den har jag verkligen glömt. Se här, sade Clisson, i det han häftigt uppreste sig, orättvisan tärer på hjertat som rosten på jernet.n Ganska bral svarade Archambaud med en köld, tusen gånger retsammare än yredens kokning; men det fattas en sak till ert förslag, nemligen mitt bifall, och par dieu! denna devis skall aldrig visa sig på ert vapenfält., Under det han så talade, med en beräknad saktmodighet, nalkades Hugues de Clisson långsamt, så att när Archambaud uttalat sista ordet, voro de två fienderna knappt en dolklängd skiljda från hvarandra. Clisson, förbittrad öfver detta begär att såra honom, utropade med dof röst: Ni ljuger, Archambaud! Inom en sekund voro de åtskilda af tjugu sammetskappor. Man hade låtit dett2 samtal uppstå och utveckla sig, men i samma ögonblick man sög, alt scenen möjligen kunde förändras, skyndade hvar och en att gå emellan, för att hindra en obehaglig hederstvist. Det var dit jag ville bringa er, Clisson, sade Archambaud, alltid kall, såsom om förolämpningen ej kunnat röra honom. I öfvermorgon,, afbröt Clisson, skola vi befinna oss ansigte mot ansigte i närvaro af hundra tusen åskådare. Under det han så talade, kastade han till Archambaud, öfver fredsmäklarnes hufvuden, Jen stridshandske, som föll ned rakt vid hans fötter. Till svar ryckte Archambaud ned en stridshandske af jern från väggen och lät den fara samma luftiga väg; det utvexlade stridstecknet anlände, med samma fart, till sin bestämmelse. ort, och hamnade vid Clissons fot . es 2