Aftonbladet – 6 juni 1849, sida 2

RR Rn antydda musklerna på hans ben och förlorade sig i hans sporrprydda stöflor. Beträffande honom sjelf, var det en vacker, ung man om tjugufyra å tjugufem år, nästan al samma vext som grefve Archambaud, men i stället för dennes ljusbruna hår, var Clissons af en blåsvart färg; hans mörka ögon öfver hvilka fint tecknade ögonbryn hvälfde sig, hans olivbruna hy, hans höga och öppna panna, samt ebenholzfärgade mustascher, gåfvo honom en manlig skönhet, hvilken Archambaud kunnat afundas, om icke han sjelf ofta blifvit sin rival föredragen. Det fanns emellan dem äfven en bestämd gränslinia, den nemligen, att Hugues de Clisson, grefve af Tangues, herre af Tour, gjorde lån till hög ränta, för att kunna tillfredsställa sitt begär efter slöseri, under det att Archambaud, utan att skada sitt kapital, rikligen kunde bestrida sina utgifter; i brist på andra fördelar, betjenade sig Archambaud väl af denna öfverlägsenhet; men Clisson, sjelf förbländad genom glansen af sin frikostighet, märkte icke, eller låtsade icke märka denna skiljolinie. Detta engång förklaradt, låtom oss återtaga samtalet på den punkt vi afbröto detsamma, Det något fria sätt på hvilket Hugues de Clisson hade tilltalat Archambaud, syntes på denne sednare göra en elak verkan; hvarföre han skyndade sig att svara: En dylik fruktan tyckes endast kunna uppstå i hjernan på en riddare — dubbad i går; — som ännu icke kunnat aflägga sina tapperhetsprof. Clisson bet sig i läppen, och för ett ögonblick märktes på spänningen af hans muskler, att en häftig vrede arbetade inom honom: Efter detta ögonblick, tog Clisson ingen del i det som sades, utan tycktes försjunken i en smärtsam betraktelse. Man samtalade om vapenhvilan, som Eng