Aftonbladet – 5 juni 1849, sida 2

som väl är anlagdt på att blott vara skämt,k men som dock äfven kan hafva sin strängt tänkvärda sida. Det heter: ; När Geijer sjöng om Tidens flyktiga minnen, troddes väl allmänt att det var Carl XII han tänkte på. Det var ett misstag; han tänkte äfven på prof. Palmblad och dess tidning, hvars fröjder alltmer blekna och försvinna. Åfven trodde man, att Carl XH ensamt stod för. Geijers fantasi, när han sjöng: gråa gäst som ej td försvagar,, Han menade dermed Posttidningen. Det är en artig komhination, att Tiden icke försvagar Posttidningen. Tvertom råder emellan dem den mest decidera-) de kommunism. Nu hafva de börjat i kompanils grubbla på gesällernas, eller med andra ord, kommurlJ nisternas fickor. Det är således icke för kommuni-J sterna man längre har att akta sina fickor — det har nu blifvit kommunisternas tur att akta sina eg-ls na. En kommunists rock förmenas i dessa dagarl; spela ungefärligen samma roll. som Dahlgrens skol-l; mästares, hvilken, utom sitt egentliga ändamål, tje-; nade till täcke, matskåp och bokhylla. Anställ blott 1 visitation i en vandrande gesälls rock, och ni skalll, der enligt Tidens påstående finna ett helt litet bi-l) bliotek af kommunistiska skrifter i hvardera fickan.l, En vandrande gesäll bör derföre hädanefter tituleras , herr bibliotekarie. Och hrr professorer i bildnings-, cirkeln stå således icke mera ensamma på lärdomens, gebit — det har bildat sig en hel propaganda afl, bibliotekarier, som i landena sprider den förskräck;j liga hr Götreks, polilikens Erik Janssons läror. ; Den mellan Tiden och Posttidningen rådandels deciderade kommunismen, har också aldrigl( varit en hemlighet. Tiden sjelf lät för en li-! ten tid sedan sin publik förstå, att den hadel! ferier, och tillät sig denna hvila från sina arbeten på den grund, att Posttidningen öf-l: vertagit bestyret att hålla den liberala pressen l; vid marginalen. Dervid har det väl icke gåttl. P. T. bättre än oss sjelfve, tillade Tiden; men det gör på det hela ingenting. Snart torde P. T. å sin sida förkunna att också den vill hafva ferier från bråket att slåss och bli slagen; då får vännen Tiden igen taga vid. Väl vore emellertid om Tidsred:n lyssnade till den vink Friskytten på ett efter utseende lekande, men i grunden allvarsamt sält gifvit Tiden om del: vandrande bibliotekarierna,. Tiden har hittills som oftast tillåtit sig glåpord om gesällerna; och ehuru han i allmänhet är temligen höflig mot borgerskap och borgarstånd, såsom delegare i rikets ständers förträffliga fyrhet, stannar dock artigheten bestämdt alltid vidlq gränsen af skråmästarne, och hvad nedanförls denna linie befinner sig, har icke att vänta siglc hvarken böflighet eller politiska rättigheter. Ty en gesäll eger icke menniskoförnuft : han vet icke sitt eget bästa, än mindre andras; han bör således intet ord hafva i samhällsangelägenheterna. Sådan är professorns mening. Tänkte Tidens man dock bättre på saken, skulle han taga gesällerna till nåder. Likasom han en gång hade i sinnet att vinna priset för en Landtbrukskateches, borde han nu slå sig på att författa kommunistiska och socialistiska uppsatser, och åt dem inrymma ett par spalter i hvar Tid. Sedan skulle han kalla till sig så många vandrande gesäller som möjhgt, och säga till dem: gode vänner! bären kring landet dessa numror. Det kunnen j för min skull göra rätt så gerna som att i edra fickor kånka omkring den der dumma öfversättningen af den der dumma boken i kommunismen, ni vet. Gören det, bäste vänner! så skall jag alltid vara er vän. J besitten laglig rätt att tagain på hvar prestgård, ja, på hvart hus. Bären dit dessa Tider, och hemten mig ullbaka revenyn, på hemvägen. Varen mine kolportörer: spriden mig! och jag skall ej längre skälla er för gesäller, utan kalla er mästare i en konst som ännu ingen kunnat! — Af alla försök att skaffa Tiden bättre tider skulle säkert detta lyckas bäst. Då finge man sedan se om professorn vore nog tacksam att skaffa åtminstone sina gesäller politiska rättigheter. — Den här i staden en gång i veckan utkommande tidningen Folkbladet, som för någon tid sedan erhöll en ny redaktion, lärer redan hafva en cirkulation af 14 a 1500 exemplar, hvilket ej är litet för en tidning, som icke ännu fullt ett år hunnit göra sig bekant för allmänheten. Denna lycka får väl tillskrifvas den för folkets sak varma anda och deciderade ton, som framstår i bladet; jemte ett temligen godt förråd på pikanta småhistorier ur veckans tilldragelser. Likväl anmärker man på åtskilliga ställen en viss brist på hofsamhet i omdömen, som skadar och minskar framställningens verkan genom sin öfverdrift; och hvari således rättelse vore ganska önskvärd. Vi vilja ingen skall tro oss göra anmärkningar utan skäl; såsom exempel på hvad vi mena, tillåta vi oss alltså ur Folkbladet för den 3 Juni anföra följande stycke, som har till öfverskrift: Regeringenn: Något ömkligare än våra statsråders beteende kan man knappast tänka sig af en regering. Idel obetydligheter äro föremål för deras verksamhet, men hvarje fråga af vigt för samhällets trefnad, för upplysningens framåtskridande, för nationalkrafternas stärkande, undvika de liksom befarade de att bränna sig derpå. Hvad de isynnerhet frukta är en riksdag, Att höra folkets ombud, det blir att höra domsbasunen, tecknet till dessa statsråders brådstörtade undergång. — De veta det fullkomligt, och frukta att dö Efter: denna stränga apostrof läses längre ned isamma stycke: Har icke regeringen ändtligen efter sju sorger och många bedröfvelser hunnit besluta, att kungörelser skall uppläsas efter gudstjensten, d. v. s. för tomma väggarne? — Ja, ja, hon har gjort allt det der och mera dertill, såsom t. ex. expedierat en skrifvelse om lagmansoch kämnersrätternas upphäfvande, hvilken fordrar förtydligande innan den är tillämpad, och således klaga vi orätt öfver brist på verksamhet hos henne. Fastän hon icke sökt förhjelpa hvar man till sin medfödda rätt, att genom ombud tlislanmnan — factöän hän foto mm AA NU mA mm Aa CO mA br HR ES PTA DK ob AT Cr fm HR mm fäst LV Am fe brat MR WS MM mu ÖA -03 —OM ua VV) a mv AM 3 AA .